Minskar och minskar...
Paniken uppstod igen. På tåget. Ville kräkas men satt kvar, och jag sitter fortfarande kvar. Det hugger i magen. På väg till en nära vän. Han vet hur jag mår. Det värsta har lagt sig. Den nådde sin värsta topp. Och för något år sedan hade det känts som att den där toppen skulle ta död på mig. Idag kändes den, men absolut inte så intensivt. Jag menar, jag klarade det ju? Klapp på axeln!
Kommentarer
Trackback
