Rädslan av att bli sjuk konstant
Jag sitter just nu och väntar på att bli magsjuk. Åt pizza tidigare idag och det gick bra och det blev kvar några bitar. Och jag blev sugen nu på kvällen. Pizzan hade ost och det där vanliga plus skinka och champinjoner. Och jag åt de där bitarna. Och nu är jag rädd att pizzan blivit dålig för att den låg ute och inte i kylen. Så ja, jag väntar in magsjukan... Detta är hemskt. Försöker att slappna av men kan inte. Tänk om jag blir sjuk?
Fan fan fan.
Alkohol och ångest
Ni vet att jag är väldigt ärlig när jag skriver. Jag skriver som det är och döljer inget för att försköna situationen. Jag öppnar mig fullt ut för er och skriver exakt vad jag känner.
Ikväll har jag varit ute. Jag har gått till ett ställa som jag inte varit på länge. Mestadels pga av min ångest. Sist jag var där kräktes en man på toaletten. Jag var inte där och hörde det men min vän gjorde det. Och när hon berättade det och jag upptäckte att han stod nära mig fick jag panik och åkte genast hem. Tänk om han hade varit sjuk? Jag tänkte inte alls på att det var en krog och att han kunde druckit lite för mycket och mått dåligt. Det passerade inte ens. Jag var övertygad om att han var sjuk och kunde smitta mig.
Jag är lättpåverkad. Speciellt nu när jag inte vågar dricka alkohol på länge. Ikväll drack jag två öl, en cider och en shot. Det är väl inte speciellt mycket? Hur som helst så är det tillräckligt mycket för att få mig påverkad. Och det är obehagligt. Jag hatar att tappa kontrollen. Det roliga var att jag blev erbjuden en shot av en vän och vanligtvis skulle jag tackat nej. Sprit blir man full av. Men jag tänkte inte ens efter och bara tog den.
När jag satt och väntade på tåget, längre bak för att minska chansen att åka med andra som vanligt, så tänkte jag något väldigt bra. Är det jag som vill åka långt bak eller är det min ångest?
Osammanhängande inlägg? Jag håller med. Jag känner mig fortfarande påverkad och jag tror att jag drack ikväll för att försöka visa min fobi och ångest något. Om det funkar? Jag vet inte... Det jag vet är att jag tål väldigt lite nu för tiden och att jag precis skrivit mitt första inlägg som påverkad. Läskigt men det känns lite som en seger ändå. Vågade dricka trots att jag när som helst skulle kunna kräkas för att jag druckit för mycket (vilket jag egentligen inte har) etc... En sak i taget. Och en mental klapp på axeln.
Fobier
Ikväll tänkte jag att jag skulle kolla på Outsiders. Något jag inte brukar göra vanligtvis men just ikväll satte jag mig ner för att göra det. Och inte speciellt långt efter att programmet hade börjat upptäckte jag vad det handlade om. Fobier. Och en av personerna som hade en av dessa fobier var en kvinna vid namn Milo. Hon hade kräkfobi. Ögonen tårades direkt när hon pratade och jag kände igen mig. Allt hon sa är så jag känner. Att vilja vara i närheten av en toalett hela tiden, att ha koll på maten, att inte kunna åka tunnelbana. Jag fick en klump i magen. Hon testade hypnos och jag har en gång tidigare testat hypnos men då för min panikångest. Jag måste nog denna gång testa för just min kräkfobi. Jag vet inte hur jag känner inför det. Jag är just nu rädd och känner mig kluven. Jag vill ju bli frisk. Jag vet bara inte hur jag ska orka ta tag i nästa grej. Jag håller just nu på att lära mig hantera min ångest. Att sedan inte långt efter upptäcka att det är kräkfobin som ligger i grunden är jobbigt. Det känns som att börja om helt från början. fast att jag vet att det bara är en fortsättning. Jag har varit så duktig hittills. Jag klarar nästa steg också. Jag får se det som en utmaning.
Ni kan titta på avsnittet jag pratar om
här.
Mental träning
Ja hörni... Idag var min sista terapi-session på ett tag. Vi pratade och kom fram till att jag klarat mig bra, jag har kunskapen. Nu måste jag bara fortsätta på det spåret. Fortsätta med stresshantering och att utsätta mig själv för de situationer som jag tycker är jobbiga. Jag vet att det kommer att gå bra, jag har ju klarat mig så länge men jag vet ju att min fobi är det underliggande problemet för panikångest och stress. Jag är livrädd för att kräkas. Värst att bli magsjuk och jag har börjat bry mig lite för mycket om var maten är tillagad, hur länge den legat ute, hur den tillagades och hur mycket bakterier det är på en offentlig toalett. Jag har inte tappat kontroll men alla dessa är relativt nya säkerhetsbeteenden och för mig är de inte OK. Min terapeut frågade mig; "Var går din gräns till att du känner att du tappat kontrollen?" Och jag svarade henne; "Nu." Jag har inte tappat kontrollen, men det får heller inte hända så jag måste göra något åt saken nu. Hon bad mig fundera lite och återkomma när det blivit för jobbigt och jag behöver stöd. "Kunskapen har du redan." Nu är det bara den mentala träningen kvar... Lättare sagt än gjort.
Min mobbare
Jag la märket till något obehagligt. När jag skrev om min Ångest nyligen så skrev jag det med en versal i början. Alltså en stor bokstav. Som om att den var ett ting. Ett ting med ett namn. En människa som går bredvid mig hela tiden och kollar vad jag gör. En mobbare. Det har gått väldigt bra för mig på senaste ändå. Jag har åkt tåg med andra människor jag känt mig mindre bekväm med, jag har vågat gå ut mer än vad jag skulle orkat med för några månader sen, jag har helt enkelt vågat allt ångesten tagit bort från mig återigen. Men nu de senaste dagarna har det blivit jobbigt igen. Idag ljög jag ihop något för mina vänner om att jag måste längre bak i tåget när både de och jag vet att jag ska sitta längst fram. Jag klarade det bara inte. Jag hanterar att åka tåg bättre när jag är helt själv och hur skulle jag säga det till dem? Så jag gick till en bakre vagnen och blev lite besviken på mig själv.
Jag får inte bli sämre igen. Men jag tog mig i alla fall ut. Jag pratade med människor trots att jag bara ville försvinna vissa stunder. Så det firas med en klapp på axeln!
Att acceptera
Jag har så ont... Mitt huvud har börjat värka igen och det är inte att leka med. Jämfört med annars nojar jag dock inte just nu över vad det kan vara. Tankar som "Kommer jag att bli yr? Kan jag börja må illa?" och så vidare är inte lika störane. Jag har accepterat att jag har ont. Och att det får vara så.
Nu hoppas jag bara på att det är borta när jag vaknar i morgon...
Lyckan när man lyckas!
Har ångest och mår rätt dåligt just nu. Men idag har varit en av de bästa dagarna på länge. Trots lite otur, lite gråt och nu ångest så har idag varit väldigt lyckad. Jag har åkt kommunalt flera gånger. Jag har jobbat, och jag har suttit i ett centrum fullt med människor. Och ångesten kom inte förens nu. Jag gör framsteg. Och jag älskar det!
En dålig dag till min fördel
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för jag har inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag har varit sjuk ett tag. Haft hosta i nästan 4 veckor och nyligen bröt sjukdomen ut i form av förkylning, matthet osv. Något som skrämmer mig. Idag gick jag upp och var pigg. Tänkte "vad skönt!" Satte mig vid datorn och efter bara någon halvtimma började mitt balanssinne säga emot. Jag hade jättesvårt för att stå still. Jag vinglade så otroligt mycket. Detta höll i sig tills... Nu. Jag har inte känt efter så mycket men jag känner mig mer stabil nu än innan. Med denna yrsel kom också spänningshuvudvärk och matthet. Kanske var därför jag blev yr? Det jobbigaste är ju att allt detta påminner om ens attacker. Men vet ni vad? Idag tog jag det med en nypa salt och skrattade åt vilken rolig känsla det var att nästan känna sig berusad utan att ha druckit en droppe.
Så idag tog jag ett stort kliv framåt! Jag skrattade åt situationen som i vanliga fall skulle göra mig rädd för livet. Och att jag just nu har en stor klump i magen och halsen gör mig inte lika mycket som vanligt. Idag har varit en dålig dag. Men till min fördel. Så i slutändan, en bra dag! Hur konstigt det än låter!
Jag vill inte...
Idag är inte en bra dag... Jag är så sjukt yr och jag vet inte varför. Ovetande är det värsta sin finns.
Jag lät det ta över. Men bara för den här gången.
Jag mår för jävla dåligt idag. Det började bra. Jag åkte mitt tåg och träffade folk, fikade i centrum och allt men mitt i det hela när vi var inne i en butik kände jag bara att paniken liksom var på väg upp. Har ni känt så någon gång? Tänk er som när man håller på att kräkas. Det kändes som att jag skulle kräkas där mitt på golvet och att jag inte skulle hinna ut för att det gick så snabbt. Men det kändes som om paniken skulle komma upp. Jag låter säkert jättegalen nu. Men det var som en panikkänsla och illamående på samma gång som bara ville upp. Denna gång flydde jag. Jag har ju skrivit så många gånger att man inte ska fly. Att man ska stanna kvar och låta det ebba ut av sig själv. Men det gick inte. Nu för tiden kan jag hantera min ångest för det mesta. Tänker att det går över och att det värsta inte kommer att hända men detta var alldeles för jobbigt. Detta hade jag ingen kontroll över. Och det har fortfarande inte gått över. Det är ett jobbigt obehag i magen som ligger där och lurar.
Hur har ni haft det?
Var med och påverka!
Hörni, är dessa Medveten närvaro övningar något ni vill testa på eller ska jag skippa den delen? Tänkte att det skulle vara bra för både er och mig men om det inte är något intressant så kan jag sluta posta de inläggen så att de inte tar plats i onödan :)
Berätta vad ni tycker. :)
Medveten närvaro. Övning 2
Förlåt mig! Missade ju en dag helt. Glömde totalt bort! Jag gjorde precis
övning 2 i serien och jag kan säga att jag har lite svårt för att skriva nu. Övningen var på ca sju minuter vilket är en rätt lång tid för att bara sitta still och blunda. Men det kändes som att allt var klart på max två minuter. Jag är så otroligt avslappnad att kroppen inte vaknat till riktigt än vilket är lite jobbigt för mig. Ett av de symptomen jag får med min panikångest är yrsel och matthet. Och det är lite det jag känner nu. Jag vet ändå att det är för att jag är så otroligt avslappnad och inget annat. Men hjärnan sätter ju igång och försöker skrämma upp mig lite grann.
För er som inte testat på dessa övningar, gör det! De verkar ju vara effektiva. Rätt tydligt bevis på att det fungerar är hur avslappnad jag blev. Glöm inte att kommentera och berätta hur det går för er!
Övning 2Övning 1Lycka till!
Uppdatera mig!
Hur har det gått hörni? Det är bra att göra övningarna i ordning efter varandra. Har det gått bra? Jag fann övningen avslappnande. Till skillnad från andra gånger jag gjort liknande övningar då man inte ska tänka alls och skjuta bort andra tankar, så är denna skön för att det är OK om andra tankar kommer och går. Man gör sig medveten vid dem, känner in hur det känns och sedan kan man låta det passera.
Ge det en chans! När vi är klar med övningarna om ett par veckor är jag säker på att vi kommer att ha funnit ett helt annat lugn än tidigare! Vilket leder till bättre självkontroll och bättre kontroll över ångesten.
Vi klarar detta!
Medveten närvaro. Övning 1
När jag var hos min terapeut för någon vecka sedan så pratade vi om hur stress påverkar ens panikångest. Jag har också skrivit det i tidigare inlägg. Ökad stressnivå = Ökad ångest = Panikångest. Så hon gav mig några ljudövningar att göra och jag tänkte att vi ska göra dem tillsammans! Jag kommer att kalla serien för "Medveten närvaro."
Övningarna kallas för "Medveten närvaro" och är riktade mot personer som har svårt att slappna av, vanligt hos oss med panikångest. Dem hjälper en att vara här och nu, minska på förväntansångesten och bara slappna av. Att inte stressa upp sig helt enkelt. För hur ofta har vi fått panikångest när vi inte varit oroliga eller uppstressade över något? Även undermedvetet.
Jag har själv bara gjort den första övningen precis som ni ska få testa på att göra nu. Och efteråt diskuterar vi i kommentarssektionen. Man får vara helt anonym om man vill! Det är sex st övningar och dem är egentligen till en bok som heter "
Från självsvält till ett fullvärdigt liv" och boken är riktad mot människor med anorexia. Men själva övningarna fungerar mot stress.
Varannan dag lägger jag ut en ny övning och de är inte så långa så finn er tid när ni känner för det och sätt er ner och lyssna på dem. Lägg sedan en kommentar om hur ni tyckte att det har gått!
Lycka till!
Övning 1
Hur mycket viljestyrkan spelar roll
Stolt tjej just nu! Känns dessutom som att jag har överbloggat idag. Hur som helst så började kvällen knackigt. Det blev lite jobbigt men bestämde mig runt 21 att "Nä, jag måste komma ut"för jag har märkt att dessa tre dagar jag har varit hemma har jag mått så kasst. Haft mer ångest, mått mer illa osv. Så jag ringde mina kära vänner och frågade spontant om de ville med ut. Det är ju trots allt torsdag och inte en helg. Och jo, de ville det. Kände mig glad, men ändå nervös. Tänk om jag skulle börja må dåligt. Men vi åkte. Jag åkte tåg och sedan satte vi oss och jag drack faktiskt t om. Något jag är lite nervös över då jag inte tycker om kroppens reaktioner på alkohol då de har en tendens att påminna om mina attacker. Men två st öl drack jag faktiskt. Sedan åkte jag hem med en vän som körde bilen. Och det är också något jag är nervös över. Motorvägen t. ex. Att inte kunna ta sig ut. Men vi pratade om allt möjligt under bilresan och det gick bra.
Nu är jag hemma och ska sova. Och vet ni vad? Ikväll är jag stolt.
För ikväll tog inte panikångesten över.
Att våga sig ut
Jag gör det! Med rädslan för att ha blivit sjuk eller matförgiftad åker jag. Ut på krogen dessutom. Massa människor, varmt, alkohol, långt ifrån hemma... Jag ryser av bara tanken. Men jag ska göra det. För min skull.
Jag uppdaterar sen.
Wish me luck!
Jag är på väg
Nu händer det igen. De senaste två dagarna har jag haft illamående igen och magsmärtor. Varit helt säker på att jag varit sjuk eller att något är på gång. Men så har jag gått och lagt mig och vaknat upp och mått bra dagen efter. Så min teori om att vara sjuk håller liksom inte. Men ändå tänker jag så nu. Idag åt jag kassler och färdig potatisgratäng. Kasslern hade mamma fått från en vän till henne som är kock. Ett helt paket som blivit över. Och trots att paketet var helt stängt och utgångsdatumet var om typ en vecka så blev det jobbigt. Samma sak med gratängen. Tidigare hade mamma sagt "Vi måste äta den innan den blir dålig." Förpackningen var helt stängd där med och gick inte ut förens om i alla fall fyra dagar. ÄNDÅ tvekade jag på om jag skulle äta eller inte.
Jag åt i alla fall. Dels för att jag var så himla hungrig och dels för att jag inte orkar leva med detta längre. Jag vill bli frisk. Men ångest-Jag är ändå framme och har tagit över lite. Jag råkar veta att en matförgiftning brukar slå till rätt snabbt. Efter ca 1-2 timmar ibland så jag sitter och kollar på klockan. Riktigt säker kommer jag inte att känna mig förens i morgon om jag klarar natten.
Vad är det här!? Jag vet att jag klarar detta och jag vet att det inte är farligt men att konstant leva i ett mörker av rädsla för att man är rädd för att bli magsjuk är hemskt. Och det är inte OK! Det är inte OK för mig. Jag har kommit så mycket längre än så och jag borde veta bättre. Det känns som ett bakslag. Men. Jag får inte glömma att jag ändå åt av maten. Nu har jag gjort det och blir jag sjuk så kan jag inte göra något. Bara för att maten inte är tillagad hemma "from scratch" så betyder inte det att den är dålig. Så det blir en klapp på axeln för att jag åt av den och inte fick panikångest och skippade att äta helt.
Jag börjar sakta komma tillbaka
Herregud vilken lång resa det är dit
Men jag är på väg
Än så lever jag
Jag vet inte vad som händer just nu... Det är för mycket i mitt huvud. Både positivt och negativt. För er som försökt kontakta mig via MSN och inte fått svar - Jag ber så mycket om ursäkt! Dels har jag blivit inloggad av misstag och dels har jag bara inte hunnit. Ni kan fortfarande lägga till mig och jag ha inte glömt er! Vi finns här för varandra!
[email protected]
Tömd på känslor
Jag klarade det. När jag satt och jobbade så kände jag att det började hugga i olika ställen i magen och ryggen. Som ni vet så har jag problem med magen och oftast är det kopplat till oro, ångest och stress. Det var nog det som hände för jag ville bara springa därifrån och funderade på vem jag skulle ringa om jag skulle behöva åka till akuten. Men jag gjorde det. Jag jobbade och gjorde ett bra jobb också. Att peppa sig själv är så sjukt viktigt i sådana här situationer.
Personen jag pratade om i det förra inlägget ringde igen. Jag svarade inte, skrev att jag jobbar. Frågade om jag ska ringa efter jobbet. Det skulle jag göra. Ringde. Och nu är jag splittrad. Vi pratade en bra stund och gamla känslor trängde sig fram trots att jag försökte att fösa bort dem. Nu vet jag inte hur jag mår. Jag är tom.
Ett plus ikväll är i alla fall att jag faktiskt inte haft någon större ångest. Lite ligger ju och gnager som alltid men inga attacker eller liknande. Det blir en mental klapp på axeln!
Panikchock
Jag fick ett oväntat samtal inatt av en person jag helst inte riktigt vill veta av för stunden. När jag tänker tillbaka så var det under den perioden som jag träffade denne som jag började må dåligt och få mer och mer panikångest. När jag såg numret på displayen frös jag till. Jag svarade och en bekant röst befann sig på andra sidan luren. Jag började må så dåligt. Jag fick frossa, kände mig febrig, kände att jag akut behövde gå på toaletten och illamåendet sköljde över mig. När vi sågs för länge sedan så mådde jag ofta såhär. Inte lika extremt men jag oroade mig för var denne befann sig, hur denne mådde och så vidare. Hela tiden. Det var under den perioden jag började bli mer orolig av mig. Och precis när jag lyckats träna bort den största delen utav det så får jag det där samtalet klockan halv fyra på morgonen.
Jag tror att min kropp fick en chock av något slag. För jag känner mig fortfarande inte återställd. Känner mig sjuk. Och jag ska jobba ikväll. Jag uppdaterar senare och berättar hur allt har gått.
