Min mobbare
Jag la märket till något obehagligt. När jag skrev om min Ångest nyligen så skrev jag det med en versal i början. Alltså en stor bokstav. Som om att den var ett ting. Ett ting med ett namn. En människa som går bredvid mig hela tiden och kollar vad jag gör. En mobbare. Det har gått väldigt bra för mig på senaste ändå. Jag har åkt tåg med andra människor jag känt mig mindre bekväm med, jag har vågat gå ut mer än vad jag skulle orkat med för några månader sen, jag har helt enkelt vågat allt ångesten tagit bort från mig återigen. Men nu de senaste dagarna har det blivit jobbigt igen. Idag ljög jag ihop något för mina vänner om att jag måste längre bak i tåget när både de och jag vet att jag ska sitta längst fram. Jag klarade det bara inte. Jag hanterar att åka tåg bättre när jag är helt själv och hur skulle jag säga det till dem? Så jag gick till en bakre vagnen och blev lite besviken på mig själv.
Jag får inte bli sämre igen. Men jag tog mig i alla fall ut. Jag pratade med människor trots att jag bara ville försvinna vissa stunder. Så det firas med en klapp på axeln!
du är väldigt duktig!! styrkekramar!!!
jag har helt samma,, (men tåg går bra för mig helt nuförtiden) jag klarar av det mycket bättre att sova ensam i en lägenhet än att ha någon annan där. jag blir grymt nervös och kan inte slappna av om någon annan är där på samma sätt...
You know, it is not good indeed! You should do something with it
