Dinati - En blogg om ångest & fobi

Jag blir galen! Ikväll fick jag ångest igen. Varför? För att jag åt sådant som jag inte borde ätit som min mage inte klarar av egentligen. Och vad händer då? Jag blir nervös och orolig för att min mage kommer att vilja få upp det igen.

Denna eviga jäkla kamp...

Ni vet väl att jag finns på MSN om ni vill prata mer med mig?
Adda mig om ni har frågor om mig, panikångest, eller om ni bara vill prata av er.
Jag vill lära känna er. :)

[email protected]

Förlåt för dålig uppdatering! Återigen har jag inte bloggat för att jag mått väldigt dåligt, men också väldigt bra. Jag vet inte riktigt vad som har hänt de senaste dagarna sedan jag bloggade sist men det är något som rubbat mig lite grann. Jag har mestadels mått dåligt och haft grov ångest med inslag av riktigt lyckade stunder. Jag har trots ångest vågat mig ut och det tänker jag vara stolt över!

Först undrar ni säkert hur det gick med min pågående attack jag hade i onsdags. (Se föregående inlägg) Jo, jag klarade den. Den var otroligt jobbig och höll i sig väldigt länge men efter ett tag lyckades jag lugna ner mig och var väldigt noga med att ge mig själv en klapp på axeln efteråt. Det är viktigt när man känner att man har lyckats. Att vara övertydlig med att man är stolt över sig själv.

Torsdagen var inte så speciell. Rätt så ångestfylld pga personliga saker och ohälsa inom familjen så logiskt sätt var jag inte på topp. Jag har en tendens att må väldigt illa när jag är ledsen och speciellt de gångerna jag gråter vilket jag på senare tid kommit fram till är ångest jag känner. Men denna gång visste jag att illamåndet berodde på ångest och att jag bara skulle låta det vara där, att det skulle försvinna. Det hela blev genast lite lätare att ta sig igenom.

Fredagen nådde jag mina mål och lite därtill. Hade bestämt träff med en av mina närmsta vänner hos honom och låt mig säga att han bor en bit ifrån mig. Söderut. Utanför stan. En timmas kommunal resa. LÅNGT! Ångesten och mitt konstanta uppmärksammande av kroppens signaler fick mig lite sen men jag tog mig till pendeln och jag kände mig inte speciellt nervös. Satt någonstans i mitten av tåget och det var rätt mycket folk. Det var ju trots allt en fredag. Hela vägen på ca 40 minuter satt jag och höll på med min telefon. Lyssnade på musik, spelade spel och plötsligt var jag framme! Jag hann inte ens känna efter om jag var stolt över min prestation eller om jag såg det som världens enklaste sak att utföra, men jag gick i alla fall av tåget utan att en enda gång under resan ha känt att jag fått panik.

För att komma till honom måste man ta en buss också. Den här bussen är alltid full. Men jag var inte speciellt nervös. Tills jag satte mig ner. Jag hittade en plats långt fram i bussen mitt emot en mamma och hennes son. Runt barn är jag alltid extra nervös och får snabbt ångest. Jag är rädd för att barnet kanske skulle kunna vara sjukt. Och då syftar jag på magsjuka. Min teori (Min ångest's teori) är att barn har lättare för att bli smittade pga deras outvecklade immunförsvar. Jag ville av bussen och jag kunde lika gärna hoppat av och tagit nästa som skulle kommit efter 10 minuter. Men jag kände mig så löjlig. Så jag vände mig om lite snyggt och försökte att titta framåt i stället, vriden mot chauffören. Och sen hörni... Sen var jag framme. Jag karade att åka kommunalt en timma utan att få totalpanik!

Resan hem var lite jobbigare. På bussen åkte min vän med mig en bit och det var jobbigt redan när vi stod och väntade på bussen. Men vi satte oss och allt gick bra. Jag fick åka pendeltåg själv och det gick också bra tills tåget stannade vid Stockholm Central. En Fredag. Klockan 22.30. Veronica Maggio hade spelat på Gröna Lund också så tåget fylldes av glada, berusade människor. Jag hade min sittplats men det var så mycket folk att alla nästan satt på varandra. Då blev jag nervös. Tittade efter utgångarna. "Är det lätt att ta sig ut?" Förstod direkt att det var omöjligt att springa av om paniken slog till med tanke på folkmängden som blockerade och fick helt enkelt acceptera det. Efter fem minuter la det sig och efter ytterligare tio fick jag gå av. Som en segrare. Lite smått ångest under kvällen och resan hemåt men inget jag skulle kalla för panikångest.

Lördagen togs igenom relativt problemfritt och utan några större ångestepisoder.
Idag, Söndag har jag en måttlig ångest men inget jag inte klarar av.


Stella 1 - 0 Ångest

Håller på att få en attack just nu. Stod och bakade och kände att illamåendet var på väg igen. Försökte lugna ner mig och andas men det eskalerar hela tiden. Alla möjliga tankar snurrar runt i huvudet. Magsjuka? Låt det inte vara magsjuka! Innerst inne vet jag att det är hjärnspöken men jag är så otroligt rädd för att kräkas just nu. Men jag måste tänka om.

Händer det så händer det. Det är jag som är min ångest. Jag är bara rädd för mig själv. Jag kan stoppa det. Jag är stark.

Vi pratade ju tidigare om att ångest är rädsla för en själv. Kom över ett väldigt bra citat som Ghandi sa.“There would be nothing to frighten you if you refused to be afraid.”

Jag försöker att tänka på de gångerna jag får panikångest. Att det är ju faktiskt jag själv som är min ångest egentligen. Det känns som att det är mer komplicerat än vad det är. Men egentligen är det så enkelt. Den svåra delen är att veta hur man ska agera och hur man ska hantera situationen och ta över sin panikångest. Men när man väl kommit underfund med det kommer det att kännas så löjligt i slutändan. För när vi står där sen. När allt är över. Så kommer den första tanken att vara "Det där var ju jättelogiskt. Jag klarade det! Vägen dit var ett rent helvete. Men jag gjorde det!" Det är där vi ska stå tillsammans en vacker dag. Ångest är rädslan för en själv. Kom ihåg det!

Vem är du som läser? Hur länge har du läst? Finner du något i bloggen hjälpande och intresant?

Berätta lite om er själva! Det behöver inte vara i långa drag! Bara lite kort om vem just DU är. Det skulle vara jättroligt att lära känna er och höra var ni kommer ifrån. Vad som händer i era liv. Det är helt ok att vara anonym om man tycker att det är jobbigt att utge sitt namn. Passa på att ställa frågor också om ni vill. Om panikångest, om mig, om vad ni vill som ni undrar över. :)

Första gången jag fick en attack av den typen jag har idag visste jag inte om att det var det som hände mig. Jag har haft problem med min mage sen många år tillbaka och när jag den där morgonen började må illa och bli yr var jag helt säker på att det var min mage som hade reagerat på något jag hade fått i mig. Så jag tog min magmedicin. Vi var utomlands och skulle flyga hem till Sverige igen. Det var relativt tidigt på dagen men tillräckligt sent för att solen skulle hinna bli riktigt varm. Jag åt min frukost och måddde hur bra som helst. Jag såg fram emot att få komma hem till mina vänner i Sverge. När det började bli dags att åka fick jag en våg av illamående och värme i kroppen som var väldigt obehagligt. Jag har ju som ni vet kräkfobi så jag blev livrädd över att jag kanske skulle behöva kräkas. Illamåendet la sig inte och blev värre och värre och jag började bli rädd och orolig vilket ledde till att situationen blev spänd. Till slut så gick jag in på toaletten. "Om jag ska spy, så gör jag det nu" tänkte jag. Jag visste inte hur jag skulle hantera att kräkas på flygplanet. Trots att folk gör det hela tiden så kunde jag inte se det framför mig. Så jag stod lutat över toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Det kom inte upp någonting och jag försökte flera gånger. Till slut knackade pappa på dörren och sa att vi måste åka för att hinna med flyget. Jag bad om att få sitta fram i bilen och höll i en påse om jag skulle behäva kräkas.

Hela vägen till flygplatsen satt jag med påsen i ena handen. Den andra klappade jag på magen med. Det är något min pappa lärde mig när jag var liten och jag hade ont. Att klappa på magen för att lugna. Och i mitt fall fungerar det fakiskt. Illamåendet la sig till slut och kändes inte alls lika intensivt längre. Men jag var uppe i varv hela tiden och var rädd för att jag skulle behöva kräkas ändå. Att det bara kanske var bra för stunden. Det kallar man för förväntansångest. Inget hände. Vi flög tre timmar utan att jag behövde kräkas. Påsen hade jag med mig hela tiden men den behövdes inte.

Det är så panikångest fungerar. Man lägger märket till kroppens reaktioner, jagar upp sig, och medans man gör detta höjs spänningsnivån och man mår sämre och sämre. I mitt fall mer och mer illa. Till slut kommer själva attacken. Och det är då det bryter ut. I mitt fall att jag står över toaletten och känner att det kommer när som helst. Men panikångest försvinner nästan lika fort som den kom. När ångesten når sin topp har den ingenstans att ta vägen, än ner. Och det var det som hände. Jag mådde jättedåligt och nådde min topp inne på toaletten. Och under resan till flygplatsen sjönk nivån och ångesten till en normal nivå.

Låter det komplicerat? Det är så logiskt egentligen. Nästa gång du får en attack, testa att sitta kvar och inte göra någonting. Jag vet hur det låter. "Aldrig i livet" tänkte jag när min terapeut sa det till mig. "Jag kommer ju att spy rakt ut!" Men det gör man inte. Vissa av er kanske känner att ni ska kvävas, att ni blir yra, att ni måste springa på toaletten... Ja det finns hur många symptom som helst känns det som. Men försök att sitta kvar när det händer. Låt det nå sin topp och känn sedan hur nivån sjunker igen. Det är en mäktig känsla när man inser att man vunnit över sin ångest.

Många av er har mailat och frågat om övningar man kan göra när en attack är på väg. Helt enkelt, hur man kan lugna ner sig när det händer. Det finns en hel del saker man kan göra men det som är viktigt att tänka på är andningen. Speciellt om du är en av dem som börjar hyperventilera när du får panikångest. Det som händer när man hyperventilerar är att koldioxidhalten i blodet sjunker under normalläget. Alltså är det inte ovanligt att man blir yr när detta händer. Testa dig själv genom att andas ut korta, snabba andetag genom munnen. Flera stycken efter varandra. Efter ett tag blir man lite yr. Inte konstigt att man får mer panik då, ellerhur? Man tror ju att man ska svimma och sedan kvävas. Så andning är nyckeln till att förhindra en attack.

Jag brukar sätta mig ner, eller stå, det är helt upp till var och en. Har jag en spegel i närheten ställer jag mig framför den så att jag ser exakt vad jag gör. Sedan sätter jag en hand på magen. Man ska inte andas ytligt, alltså i bröstet. Genom att ha ena handen på magen kan jag känna om jag får ner luft till magen. Om magen blåses upp och handen rör sig, så gör du helt rätt. Jag brukar också sätta en hand på bröstet. Rör sig bröstet och handen andas du fel. Ta en stund att hitta magandningen och när handen på bröstet inte rör sig längre men den på magen rör sig, är du på helt rätt spår.

Sen börjar jag att andas. Djupt, långsamt och lugnt. När jag mår illa och har ont i magen brukar jag andas lite lättare och ibland böja mig fram en aning så att magen inte späns så mycket tills det känns lättare och jag kan sträcka på mig igen.

Såhär brukar det gå till :
Andas in (Tänk : Jag är lugn)
Håll andan 3 sekunder (Jag har kontroll)
Andas ut naturligt utan att pressa ut luften (Jag känner mig lugnare)

Jag brukar upprepa detta några gånger och ibland tar det tid. Speciellt om man är nybörjare men när man känner sig säker i sin andning och har hittat rytmen så behövs det kanske bara tre sådana djupa andetag innan man känner sig lugn igen istället för kanske tio. Kom ihåg att det är svårt i början. Men det kan inte bli värre, bara bättre.

Lycka till och skriv gärna och berätta hur det har gått för er!
Tveka inte att skriva. Ibland är det det som behövs för att få ångesten att släppa.
Och kom ihåg att vi finns här för varandra. :)

Några av er som läser kanske inte riktigt vet vad panikångest är för något. Vissa har antagligen börjat ifrågasätta om de kanske skulle kunna ha panikångest. Det finns ett test på internet man kan göra för att se om man lider av panik eller panikångest.

Det man får komma ihåg om man får ett reultat man inte önskat sig är att ångest går att bli av med. Det är inget farligt, man kan inte dö utav det och man kan inte fastna i det. Att göra testet och få en hög poäng kan vara skrämmande för i den stunden kommer man till insikt. Antingen känns det värre för att man inte vet hur man ska hantera det eller vad man ska göra. Eller så känns det bättre för att man äntligen fått reda på vad det är för något som tagit över en del av ens liv.

Jag vet att ni är starka. Och jag vet att ni kan hantera sanningen även om den känns hård. Det finns hjälp att få. Och även om jag inte är en psykolog så finns jag också här. Psykologer är duktiga, men de flesta har antagligen inte varit med om panikångest. De vet vad som händer i kroppen, men vet inte hur det känns. Och det är skillnad.

Så gå in och ta testet. Och vad det än visar så finns vi här för varandra och stöttar! Kom gärna tillbaka och berätta vad ni fick för resultat. Det är helt okej att vara anonym. Ni kan fortfarande också maila mig på [email protected]

Mitt resultat av testet blev : 38 av 38 möjliga. Jag har alltså definitivt panikångest. På sidan kan man göra fler tester som t .ex : Ångest, Borderline, Tvångstankar osv. Klicka här för att gå in och göra testerna!


Ångest är bara ett stopp på vägen
Inget hindrar dig ifrån att fortsätta din resa igen

Jag blev så glad här om dagen. Jag fick ett meddelande av en jättehärlig tjej. Hon skrev lite om sin panikångest och även fast klockan var rätt sent när jag såg meddelandet så var jag tvungen att svara henne. Vi har haft mailkontakt nu och hon skriver om vad hon går igenom. Jag kunde inte hjälpa att le. Absolut inte för hennes tillstånd utan för att hon vågade. Och att jag har nått ut till någon. Jag gör inte detta bara för mig. Jag skriver inte till mig själv. Utan till er. Och jag blir mer än glad om ni mailar mig och skriver hur ni mår, vad som fungerar för er. Vi hjälper varandra. Och det är det som är meningen med den här bloggen. Jag vill nå ut till er. Er som kämpar er igenom livet och tycks behöva försöka lite mer än andra för att klara av vardagen. Jag vågar skriva detta för att jag är en av er. Och jag känner det ni känner.

Så för er, min och alla andras skull som lider av detta. Skriv! Kommentera eller maila om det känns bättre. Jag vill finnas där för er. Precis som jag vet att ni skulle finna där för mig. Tro. Det är vad det handlar om. Att tro.

Det är inte över ännu, detta är bara början.
Början till ett nytt, frisk liv.
Början till ett nytt jag, ett nytt du.
Början på en ny styrka.
Detta är bara början.

Jag har varit dålig på att uppdatera. Av två anledningar. Den första är att jag mått så sjukt bra. Den andra är för att jag mått så sjukt dåligt. Jag hade en vecka då inget kunde stoppa mig. Motivationen fanns där, jag vågade utmana mig själv som jag inte vågat tidigare och jag levde. Bara levde utan konsekvenser, utan jobbiga tankar som snurrade runt. Och så sprack det...

För två dagar sedan fick jag en sådan sjuk ångest. Jag började må jätteilla igen och det slutade med att jag sprang till badrummet för att kräkas. Som vanligt kräktes jag inte men spenderade ändå minst en halvtimma sittandes på badrumsgolvet och bad om att det skulle försvinna. Att jag också ville må bra. Jag tänkte att den där veckan var för bra för att vara sann. Det kändes verkligen som att jag var tillbaka till mitt gamla jag den där veckan. Att det var min tur att må bra. Men det togs ifrån mig lika snabbt igen.

Men jag har lärt mig att inte ge upp. Det blir vad du gör det till. Om jag istället tänker "Jag kan må bra idag, jag vill må bra idag" så kommer jag att må bra. Ett steg i taget. Det kommer att ta tid men jag kan och jag vill. Och det är allt som räknas.

Så, när en person med panikångest bestämmer sig för att berätta om det väljer man noga vilka som ska få veta. Man tar sin psykiska ohälsa seriöst. Och det som gör mig uppriktigt ledsen och ofta förbannad är när man öppnat sitt hjärta för en person, berättar vad man går igenom, delar med sig av något som styr ens liv, och reaktionen man får är : "Jag vet precis vad du menar! Jag har ångest hela tiden! Senast i morse sjukanmälde jag mig och fick totalångest. Jag är ju inte sjuk! Orkade bara inte jobba idag." Vänta... VA!? Det är en sak att ha ångest, och en annan att ha panikångest. Nej, du vet inte hur det är. Du vet inte hur det är att vakna med ångest varje dag, sjukanmäla dig för att du mår så psykiskt dåligt, inte kunna äta för att du mår illa, ta avstånd från allt och alla du älskar, för att sedan gå och lägga dig med ångest. Igen. Att vakna upp en Söndagmorgon och ha bakfylleångest är inte samma sak som att ha panikångest. Det styr vårat liv. Därför väljer vi vilka vi vill ska få ta del av våran hemlighet.

Det betyder inte att man ska gå runt i tysnad som många av oss gör. Det finns hjälp att få av vänner, familj och psykologer. Man måste bara våga och hitta de sätt som känns trygga. Men till er som läser detta och påstår att ni vet, fast ni egentligen inte gör det... Tänk om, tänk igen. Det finns människor som lider utav detta. Seriöst lider utav detta.