Dinati - En blogg om ångest & fobi

Så, när en person med panikångest bestämmer sig för att berätta om det väljer man noga vilka som ska få veta. Man tar sin psykiska ohälsa seriöst. Och det som gör mig uppriktigt ledsen och ofta förbannad är när man öppnat sitt hjärta för en person, berättar vad man går igenom, delar med sig av något som styr ens liv, och reaktionen man får är : "Jag vet precis vad du menar! Jag har ångest hela tiden! Senast i morse sjukanmälde jag mig och fick totalångest. Jag är ju inte sjuk! Orkade bara inte jobba idag." Vänta... VA!? Det är en sak att ha ångest, och en annan att ha panikångest. Nej, du vet inte hur det är. Du vet inte hur det är att vakna med ångest varje dag, sjukanmäla dig för att du mår så psykiskt dåligt, inte kunna äta för att du mår illa, ta avstånd från allt och alla du älskar, för att sedan gå och lägga dig med ångest. Igen. Att vakna upp en Söndagmorgon och ha bakfylleångest är inte samma sak som att ha panikångest. Det styr vårat liv. Därför väljer vi vilka vi vill ska få ta del av våran hemlighet.

Det betyder inte att man ska gå runt i tysnad som många av oss gör. Det finns hjälp att få av vänner, familj och psykologer. Man måste bara våga och hitta de sätt som känns trygga. Men till er som läser detta och påstår att ni vet, fast ni egentligen inte gör det... Tänk om, tänk igen. Det finns människor som lider utav detta. Seriöst lider utav detta.