Dinati - En blogg om ångest & fobi

Det är sjukt... Jag vill helst vara själv så mycket jag kan för att inte göra bort mig om jag skulle behöva kräkas eller springa på toaletten. Idag åkte min pojkvän iväg på semester i fyra dygn. Fyra nätter ska jag nu sova ensam. Jag är van vid att sova med honom varje natt och har gjort det i två månaders tid.

När min pappa blev magsjuk för ett tag sedan som jag skrivit om, så sa jag till min pojkvän att om jag blir dålig får inte han vara här. Jag skulle skämmas och vilja vara själv. Idag när jag kände mig lite orolig och illamående blev jag chockad när jag kom på mig själv med att tänka; "Tänk om jag blir dålig. Vem ska vara här och ta hand om mig då? Var är min pojkvän?" Är det framsteg, bara ren kärlek, eller båda? Jag vet inte hur jag ska tänka. Vad hände?

Jag dricker knappt alkohol längre. Det ger mig för mycket ångest. Men de senaste två veckorna har jag i alla fall druckit en dag i veckan. Gått ut med mina vänner. Det har gått bra. Lite illamående och ångest men det har alltid slutat bra. Ikväll tänkte jag försöka igen. Gå ut och ta några glas. Jag har haft ont i magen idag, så jag hoppas att det bara är ångest. Önska mig lycka till. Jag är lite rädd...

Ångest. Illamående. Panik. Oro. Fyra känslor som blir till en och samma. Är helt orkeslös, känns som att jag ska kräkas, och jag vill bara gå under just nu. Men jag ska sysselsätt mig med att rensa ut lite gammalt ur lägenheten. Ta bort den här känslan... Orkar inte med mig själv just nu.

Jobbig dag igår. Hände saker som gjorde mig så ledsen. Och ångesten kom direkt. Det är skillnad på "ledsen" ångest och "orolig" ångest. Den oroliga ångesten är hetsig. Vill få dig att fly. Den ledsna ångesten är lugn men intensiv. Den gör dig nästintill deprimerad och drar ner på din energi. Jag mår illa vilken ångest jag än har. Men när jag är ledsen och har ångest ligger det i djupt och jag känner tydligt att det är för att jag är ledsen. Jag grät igår. Inte länge men jag grät. Det gjorde ont i mig. I mitt bröst. Jag trodde att jag skulle förlora någon jag älskar över allt på denna jord. Saker och ting är bättre nu men är fortfarande orolig. Förlorar jag den här personen går jag under. Jag kommer att bli deprimerad på nytt och definitivt bli mer ångestfylld. Jag hoppas att jag slipper. Får ångest bara att att tänka tanken. Förväntansångest. Ge mig styrka...

Orolig. Sen pappa blev matförgiftad är jag nojig. Mina föräldrar har aldrig blivit magsjuka så länge jag kan minnas. Varken influensa eller av dålig mat. En gång har jag ett minne av att mamma drack avslagen cola för att hon var sjuk, men jag minns inte mer än så. Tror inte ens att jag visste hur man använde toaletten, så liten var jag. Och nu när pappa blev dålig rasade hela min värld. Mina föräldrar har alltid varit odödliga för mig. Aldrig riktigt sjuka, hälsan i behåll... Så jag som alltid varit så kräkrädd har aldrig haft någon noja över att de ska bli sjuka och jag smittad, för det skulle aldrig hända i min värld. Men nu är inte pappa odödlig längre, och det gör mig rädd. Kan han bli matförgiftad, kan jag. Idag åt jag ute, och att äta ute är lika jobbigt nu, som för ett par år sedan. Jag måste börja bekämpa detta igen, och jag orkar inte.

Vi har renoverat lägenheten en tid nu, och idag är sista dagen de målar. Och de målar badrummet... Det vill säga begränsning för min del. Mår jag dåligt kan jag inte springa på toa. För då är någon som målar i vägen. Det positiva med detta är att det är träning. Jag som fallit tillbaka till gamla vanor och fobier. Det känns dock helt okej faktiskt. Inte katastrofalt. Jag tänker ockupera mig med annat tills de har gått! Hoppas att ni får en trevlig dag!

Att gå runt och vara orolig konstant tär på krafterna. Igår natt sov jag ingenting nästan förutom 10 minuter mellan att pappa sprang på toa och mådde dåligt, och någon timma på morgonen. Inatt sov jag 10 timmar, vilket är mycket, men är ändå helt slut. Sjukt ont i huvudet, har spänningar och känner mig orkeslös. Är fortfarande lite orolig för att ha blivit smittad, men resten av familjen mår bra, och det var ju till 99% säkerhet en förgiftning och inget smittsamt. Men min mage gör ändå uppror och tycker att jag borde stanna hemma och inte åka till ett sånt stort varuhus som Ikea. Tänk om det slår till där? Katastroftankar. Konstant. Jag är så less på dem. Jag åker ändå. Händer det, så händer det. Jag måste tänka så. Måste.

Förstår inte. Upp och ner, ner och upp. Ena sekunden känns det bra, tar hand om pappa, som för övrigt nästan är helt återställd, och andra får jag panik igen. Magen gör ont, är lite lös och har gaser. Men när jag känner efter igen så känns det där magontet som mensvärk som jag precis haft nyligen. Gaserna kom igår också när jag hörde pappa kräkas. Men försvann igen. Tänk att kroppen kan luras så! Jag förundras över hur smart hjärnan är, och hur den utnyttjar det.

Pappa ligger bredvid mig i soffan. Han har fått i sig tre mindre skålar med blåbärssoppa, två Alvedon och lite vatten. Har konstaterat att det inte är magsjuka utan förgiftning av det han åt igår ifrån en cateringfirma. Mamma åt samma men blev inte dålig. Han kräktes hela natten och blev dålig i magen. Diarré rent ut sagt. Idag kräktes han en gång tidigt vid 06. Sen dess ingenting. Det har lugnat ner sig nu och jag sitter vi hans sida och kollar honom hela tiden medans han sover. Skäms över att jag flydde tidigare, men jag fick verkligen panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Älskade pappa... Jag är här nu.

Utdrag ifrån sms:en jag skickade till min bästa vän igår. Min pojkvän låg bredvid i sängen mitt i natten och försökte lugna mig. Men så fort han hade gått till jobbet hade jag planer att dra. Långt bort.

"Knäpp fråga men kan jag då smita till dig om några timmar? Jag har inte gått i närheten men antingen är pappa matförgiftad eller magsjuk. Är livrädd. Har inte varit nära eller gått på samma toa. Är livrädd och killen åker till jobbet snart. Snälla jag ber dig.

Skulle jag vara i närheten av att bli dålig så säger jag till och låter dig inte gå nära mig men jag ber dig. Jag mår inte bra just nu. Vet inte var jag ska ta vägen.

Ångesten bara ökar. Vet inte vad jag ska göra. Men har som sagt inte varit nära och inte gått på samma toa som honom så kan inte blivit smittad. Du skulle vara min ängel..."

Svar : "Kom <3"

Nu ligger jag i hennes säng och försöker förklara för mig själv att han har en förgiftning och inte är sjuk. Att jag inte heller är sjuk. Jag, med världens kräkfobi, får höra någon kräkas flera gånger mitt i natten. Hemskt. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Ännu en ångestfaktor som borde ha triggat mig rejält men än så länge är det under kontroll. Vi åt pizza till lunch och mamma ropade på mig nu efter 3 timmar att hon hade kramper i magen. Hon frågade vad hon kunde göra. Gav henne en Samarin om det var så att magen hade svårt att smälta maten. Mycket riktigt var det så och hon gick och kräktes. Mådde bättre efter det. Förmodligen kunde inte magen smälta allt fett och onyttigt ifrån pizzan. Efteråt gick jag in för att hämta en Alvedon till mig själv. Tänk att jag gick in efter att någon hade kräkts där. Rädslan för sjukdomar finns där, men inte som det kunde varit. Klapp på axeln! Hoppas på att mamma blir bättre självklart. Det är lätt att bli lite självisk med ångest... Det är ju faktiskt mamma och inte jag som nyss kräktes. Jag hoppas självklart att hon kryar på sig.

Hade en klump i halsen för några timmar sedan. Lite som en rap som inte vill komma upp. Somnade om i någon timma. Drömde konstigt och vaknade med ångest. Nu har jag precis ätit och mår illa. Försöker att intala mig själv att det bara är ångest, inget annat. Sitter också kvar i soffan bland folk och går inte in på mitt rum, trots att magen gör ont och låter konstigt. Min säng blir min fristad när jag har ångest. Där är det ok att ligga och vänta ut ångesten, och jag har en papperskorg bredvid mig om jag ska kräkas. Ju tidigare jag tar tag i detta på nytt och börjar bekämpa det igen, desto snabbare kommer jag också att må bättre igen. Så jag sitter kvar här i soffan och mår illa helt enkelt.

2 steps forward, and 1 step back...

Jag är yr. Blir såhär ibland. Vet inte varför. Obehagligt. Ångest.