Dinati - En blogg om ångest & fobi

Förlåt för dålig uppdatering! Återigen har jag inte bloggat för att jag mått väldigt dåligt, men också väldigt bra. Jag vet inte riktigt vad som har hänt de senaste dagarna sedan jag bloggade sist men det är något som rubbat mig lite grann. Jag har mestadels mått dåligt och haft grov ångest med inslag av riktigt lyckade stunder. Jag har trots ångest vågat mig ut och det tänker jag vara stolt över!

Först undrar ni säkert hur det gick med min pågående attack jag hade i onsdags. (Se föregående inlägg) Jo, jag klarade den. Den var otroligt jobbig och höll i sig väldigt länge men efter ett tag lyckades jag lugna ner mig och var väldigt noga med att ge mig själv en klapp på axeln efteråt. Det är viktigt när man känner att man har lyckats. Att vara övertydlig med att man är stolt över sig själv.

Torsdagen var inte så speciell. Rätt så ångestfylld pga personliga saker och ohälsa inom familjen så logiskt sätt var jag inte på topp. Jag har en tendens att må väldigt illa när jag är ledsen och speciellt de gångerna jag gråter vilket jag på senare tid kommit fram till är ångest jag känner. Men denna gång visste jag att illamåndet berodde på ångest och att jag bara skulle låta det vara där, att det skulle försvinna. Det hela blev genast lite lätare att ta sig igenom.

Fredagen nådde jag mina mål och lite därtill. Hade bestämt träff med en av mina närmsta vänner hos honom och låt mig säga att han bor en bit ifrån mig. Söderut. Utanför stan. En timmas kommunal resa. LÅNGT! Ångesten och mitt konstanta uppmärksammande av kroppens signaler fick mig lite sen men jag tog mig till pendeln och jag kände mig inte speciellt nervös. Satt någonstans i mitten av tåget och det var rätt mycket folk. Det var ju trots allt en fredag. Hela vägen på ca 40 minuter satt jag och höll på med min telefon. Lyssnade på musik, spelade spel och plötsligt var jag framme! Jag hann inte ens känna efter om jag var stolt över min prestation eller om jag såg det som världens enklaste sak att utföra, men jag gick i alla fall av tåget utan att en enda gång under resan ha känt att jag fått panik.

För att komma till honom måste man ta en buss också. Den här bussen är alltid full. Men jag var inte speciellt nervös. Tills jag satte mig ner. Jag hittade en plats långt fram i bussen mitt emot en mamma och hennes son. Runt barn är jag alltid extra nervös och får snabbt ångest. Jag är rädd för att barnet kanske skulle kunna vara sjukt. Och då syftar jag på magsjuka. Min teori (Min ångest's teori) är att barn har lättare för att bli smittade pga deras outvecklade immunförsvar. Jag ville av bussen och jag kunde lika gärna hoppat av och tagit nästa som skulle kommit efter 10 minuter. Men jag kände mig så löjlig. Så jag vände mig om lite snyggt och försökte att titta framåt i stället, vriden mot chauffören. Och sen hörni... Sen var jag framme. Jag karade att åka kommunalt en timma utan att få totalpanik!

Resan hem var lite jobbigare. På bussen åkte min vän med mig en bit och det var jobbigt redan när vi stod och väntade på bussen. Men vi satte oss och allt gick bra. Jag fick åka pendeltåg själv och det gick också bra tills tåget stannade vid Stockholm Central. En Fredag. Klockan 22.30. Veronica Maggio hade spelat på Gröna Lund också så tåget fylldes av glada, berusade människor. Jag hade min sittplats men det var så mycket folk att alla nästan satt på varandra. Då blev jag nervös. Tittade efter utgångarna. "Är det lätt att ta sig ut?" Förstod direkt att det var omöjligt att springa av om paniken slog till med tanke på folkmängden som blockerade och fick helt enkelt acceptera det. Efter fem minuter la det sig och efter ytterligare tio fick jag gå av. Som en segrare. Lite smått ångest under kvällen och resan hemåt men inget jag skulle kalla för panikångest.

Lördagen togs igenom relativt problemfritt och utan några större ångestepisoder.
Idag, Söndag har jag en måttlig ångest men inget jag inte klarar av.


Stella 1 - 0 Ångest