Dinati - En blogg om ångest & fobi

Vad fan hände nu? Jag är less. Och förbannad. Jag ska berätta varför. Jag bestämmer mig för att äta middag. Middagen består av tonfisk och sallad samt lättmajonäs. Innan jag ens börjat tillaga rätten så tittar jag på tonfisken och tänker tillbaka till hur länge sedan det var jag åt det. Och anledningen till varför jag slutade äta det. Jag minns faktiskt inte varför men jag antar väl att jag tröttnade. Så precis innan jag ska börja äta och ta första tuggan får jag en våg av ångest i kroppen. Jag har i mitt huvud redan förberett mig på att börja må illa för att det ska vara äckligt i mitt huvud. Jag börjar äta. Ungefär halvvägs börjar jag må illa rätt rejält men jag fortsätter äta. Nu har det gått en timma sedan jag åt och jag mår fortfarande illa. Det går i vågor. Förväntansångest.

"Majonäsen innehåller mycket fett, den kan göra mig illamående. Jag har inte ätit tonfisk på så lång tid, tänk om jag börjar må dåligt? Jag har ju redan en känslig mage, tänk om löken gör mig dålig?" Tänk om, tänk om, TÄNK OM. Det är mitt största problem. Jag tänker för mycket. Det främsta symptomet jag får med min panikångest är just illamående. Visst har jag alltid varit lite känslig precis som många är, men det här är absurt.

Det här beteendet går att jämföra med scenariot på tåget. Jag beskrev att redan innan man gått på tåget, förberett sig på att få en attack. Man framkallar alltså sin egen attack. För kom ihåg, panikångesten är en del av dig. Den finns bara i ditt huvud. Så på samma sätt som jag föbereder mig på att kräkas på tåget med påsen i väskan och genom att sätta mig nära utgången, gjorde jag nu samma sak med maten. Jag har redan i mitt huvud bestämt mig för att jag antagligen kommer att må dålig. I följd av att jag mår dåligt. Det är så enkelt, men så jävla svårt. Jag vet ju precis vad som händer men det fungerar liksom inte i mitt huvud. Så nu kommer jag antagligen aldrig mer äta tonfisk. Antagligen precis på samma sätt som jag tänkte sluta med det första gången.

Så nu är det bara att vänta... När man befinner sig i en attack eller i ett ångestbeteende är det jättesvårt att bryta mönstret. Det går, men det är jobbigt och läskigt. Vem fan tänker t. ex på att andas djupt och tänka positivt när man känner att man ska kräkas när som helst eller svimma? Om det ändå vore så enkelt som att faktiskt kräkas. Om det ändå inte var min fobi och den största anledningen till varför jag har panikångest. Mitt psyke vill utsätta mig för det jag fruktar mest.

Jag kan bryta mönstret, men inte idag
Säg aldrig någonsin att du inte kan förlåta dig själv
Inte för något som går att ordna