Dinati - En blogg om ångest & fobi

Jag stod i tvättstugan och vek mina kläder. Mina tankar började rulla igång igen. Absurda och konstiga tankar. Klockan hade precis slagit 23.00 och jag började fundera på kyssen ifrån gårdagen. Tänk om han skulle kunnat vara magsjuk? Kyssen inträffade runt 01.00 igår kväll. Det borde ta 24 timmar innan jag blivit sjuk. Har det gått 24 timmar? Inte än. Lät han sjuk på telefon när vi pratade för en halvtimma sedan? När jag pratade med honom i telefon så lyssnade jag efter minsta tecken som kunde tyda på att han skulle kunna vara magsjuk. Jag lyssnade efter när han slutade prata trots att han bara var tyst i luren för att lyssna på vad jag hade att säga. Han sa att han var trött. Varför? Har han ett virus i kroppen? Fan fan, fan. Jag kysste honom. Just då kändes det så rätt. Men nu har jag ångest för att jag kom så nära en annan person. Jag som undviker att ta i hand i onödan. Jag som är noga med att sprita händerna. Och nu rörde mina läppar någon annans. En kyss, som plötsligt komplicerat allt. Nu känner jag att jag vill ta reda på allt om hans immunförsvar. Blir han magsjuk lätt? Har han haft vinterkräksjukan? Jag struntar fullkomligt i alla andra slags förkylningsvirus. Då kräks man inte. Blir man magsjuk så kräks man. Jag vill träffa honom igen. Men den här fobin, som jag vill kalla för sjukdom, har ändrat mig. Min inställning till livet. Jag känner mig stundtals starkare. Att jag skulle kunna klara av vad som helst. Och sen blir jag påmind. Att jag är en av alla de andra på den här jorden. Jag är sårbar, precis som alla andra, jag känner smärta precis som alla andra. Jag blir sjuk, precis som alla andra. Och det är för svårt för mig att acceptera.

Jag vill älska livet. Jag har en tatuering. Det är en text, och det står: "Fånga dagen." Då levde jag efter den regeln. Den regeln som var ingraverad i min hud. Som en påminnelse. Hur kunde jag glömma bort den? Det löftet till mig själv. Löftet om att leva. Inte tänka i onödan. Inte analysera i onödan. Bara vara. Och leva. Varför lever jag inte?