Ses vid mållinjen
Bevis på att min ångest vill bestämma lite för mycket ibland. Jag tog min hostmedicin idag som vi konstaterade igår inte gjorde mig dålig på något vis. Jag tog den för ca en halvtimma sedan och ligger här och känner mig nojig. Jag har lärt mig att skilja på vad som är ångest och vad som är naturliga reaktioner från kroppen nu. Och jag är fullt medveten om att det är ångest jag känner nu. Ändå vågar jag inte ta Alvedon för att jag är rädd för att medicinerna kommer att blandas och göra mig illamående. Morfinet i min hostmedicin har i alla fall börjat kicka in nu som jag fick av läkaren. Men jag måste få ner min feber. Jag gör som sist. Jag bestämmer mig för att ta den bara. Sen finns det ingen återvändo och då får det bli som det blir.
Om jag, som varit så rädd kan göra det här. Så kan ni också. Vare sig det är att ta en ny medicin, åka buss eller träffa nya människor. Gå tillbaka några inlägg och läs. Som jag skrev så har jag långt kvar. Men se skillnaden! Jag känner skillnaden. Vilket gör mig lycklig. Jag tänker vinna det här.
