Ställ mig era frågor!
Väldigt intressant att läsa din blogg, och verkligen modigt av dig att videoblogga! Jag har själv lidit och lider fortfarande i viss mån av panikångest. Nu för tiden har jag det så bra under kontroll att det inte är något jag tänker på att jag har, men någon gång då och då under riktigt stressiga perioder kan den göra sig påminnd.
Jag fick min första attack när jag gick på lågstadiet. Åt en hamburgare och när jag skulle svälja så kändes det som om allt fastnade i halsen. Jag fick panik och trodde att jag skulle kvävas. Efter det hade jag jätte svårt att äta. Varje gång jag skulle svälja var jag livrädd för att kvävas, vilket utlöste en panikattack. Småningom gick det över, men istället hittade jag på nya saker att få panik för. T.ex. att jag inte fick luft när jag ansträngde mig, att jag skulle börja må illa och spy av maten. Listan blev oändligt lång. Tillslut blev det så att allting jag blev rädd för att skulle kunna hände hände. Jag fick hjärtklappningar, trodde jag skulle dö i hjärtattack en gång. Det roliga var att jag visste att det bara var panikångest, men jag fick liksom ångest för att få panikångest. Blev rädd att gå ut och göra saker o.s.v.
Lite senare i livet när jag var 18 så blev jag sjuk på riktigt, vilket inte gjorde saken lättare. Har en blogg om den saken om du är intresserad. Har själv funderat på att starta en blogg om panikångest och hur jag hållit den i styr, så däför tycker jag det är jätte intressant att få ta del av andras vardag med panikångest. Du verkar ju också ha kommit långt själv med din panikångest. Bloggning fungerar nog jätte bra som ett terapeutiskt redskap. Tack för din blogg! Skall följa med den. :) Hör gärna av dig om du vill!
/Pernilla
