Dinati - En blogg om ångest & fobi

På senaste har min ångest blivit värre. Inte till den grad att jag börjat fly igen, men jag har mått illa mycket, känt mig ängslig och orolig mycket, och ja, mått allmänt skit helt enkelt. I helgen fick min kropp totalpanik när jag skulle jobba. Jag fick tillbaka symptom som jag har bearbetat länge och lyckats få bort helt. När jag skulle börja jobba vid 21 så satte min mage igång. Jag fick jätteont som att jag verkligen behövde springa på toaletten, jag fick gaser, jag började må illa... Och jag minns att när jag var på väg upp mot scenen (jag jobbar inom musik) så kände jag den där vågen av värme och illamående. Som att jag skulle spy när som helst, rakt ut. Jag tittade snabbt över mina alternativ. Papperskorg under mixerbordet, och utgång. Jag valde dock att kämpa och inte fly och gick lugnt upp till scenen och började förbereda mig inför att börja jobba. Attacken höll i sig med illamående i vågor, svettningar och magont i ca 15 minuter. Jag härdade, och härdade. Och det gick över. Resten av kvällen gick bra. Jag var rädd för att sjunga ifall att jag skulle ta i för mycket och kräkas rakt ut. Men jag gav min ångest en käftsmäll och försökte i alla fall. Och det gick jättebra. Jag kan garantera att INGEN av de 70 personerna i lokalen förstod vad som hände i min kropp och min hjärna. Kaoset som höll på fanns bara inom mig. Det kan få en att känna sig så ensam ibland.

Idag var jag i mataffären och handlade. I kön bakom mig stod det en mamma och hennes två söner. Den ena lite äldre än den andra som satt i barnvagn. Den äldre pojken pratade på om det ena och det andra, den lilla satt helt tyst i vagnen. Såg väldigt nollställd ut. Jag betalade mina varor och gick mot utgången. De små hade hunnit ta sig fram en bit medans mamman betalade bakom mig. Förmodligen hade den äldre pojken knuffat fram sin lillebrors vagn. Min ångest var minimal vid det här stadiet. Jag hade tidigare tyckt att pojkarna var väldigt söta. Men detta ändrades på två sekunder när jag hör den äldre pojken skrika rakt ut i butiken; "Mamma! Han kräks! Det är sant! Han kräks!" Jag förstod inte vad som hände först men tittade bakåt av ren reflex och mycket riktigt så hade den lilla kräkts. Över sig själv, i vagnen, överallt. Paniken slog till. Och jag började redan räkna avståndet jag hade mellan mig och de små. "Är han magsjuk, kan jag bli smitta eller har han bara ätit något konstigt?" Allt detta hann jag tänka medans jag tittade på pojkarna och ökade mina steg och takt. Då kräktes han igen. Hans ansikte vred sig och han började gråta. I den sekunden kände jag mig som en hemsk människa. Den lilla varelsen kan inte rå för hur han mår. Om han blir sjuk eller inte. Barn säger inte till som vi vuxna gör. De vet inte vad illamående är, hur det känns eller vad som kommer att hända. Och här sitter jag nu. Tänker på om jag kunde blivit smittad, men också på hur dåligt den lilla måste mått i den stunden. Och hur rädd han måste ha varit. Det är så sjukt. En del av mig ville gå fram och lugna och hjälpa, trotts att min störta fobi var så nära. En annan ville springa därifrån. Om man bara kunde förstå hjärnan fullt ut...