Självplågeri

Ligger här i sängen och försöker framkalla yrsel. Ställer mig frågan varför. Jag ska försöka att förklara. För en stund sedan blev jag yr, ifrån ingenstans. Texten på tvn blev som en enda stor klump. Ögonen hängde inte med och blundade jag kunde jag nästan svära på att sängen snurrade mig runt, runt. Efter en promenad var det under kontroll. Men nu ligger jag här och blundar då och då för att se om jag är yr. Om sängen börjar snurra igen. Dels är jag bara rädd. För med yrsel kan illamående tillkomma, och jag har kräkfobi. Men sen hoppas jag nästan att yrseln inte ska ha försvunnit. Anledningen är att jag då inte får några överraskningar. För yrseln känner jag igen nu. Det är helt knäppt. Men nu är jag mellan att kunna vara kanske lite yr, och att vara helt normal. Bara som vanligt. Och då vill man bara vara antingen eller. Och att må helt bra är inget alternativ nu. Ångesten kommer att ligga i tills jag somnar. Det som är kvar då är helt enkelt att vara yr.

Det låter så knäppt när jag läser det för mig själv. Men på något sätt känns detta mest logiskt. Måste sluta framkalla det. Skärpa mig. Gärna nu direkt. Sluta plåga mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0