Dinati - En blogg om ångest & fobi

Just nu kämpar jag ordentligt. Jag har fått lite magkatarr igen. Inte mycket, inte så att jag direkt mått dåligt. Bara magont. Men har försvunnit fort och så har jag glömt bort det. Men nu åt jag mat vi 17.00 Blev väldigt mätt, men det var för att jag åt för mycket. Det var för gott. Haha. Sen bestämde jag mig för att trycka i mig godis. Jag är på jobbet alltså och vi har mycket godsaker i caféet som barnen brukar köpa från. Kände att det blev lite för mycket. Och för ca 5-10 minuter sedan började det göra ont i magen igen och jag började må väldigt illa. Skrev till pojkvännen att jag måste gå ifrån till kontoret och lugna mig och försöka att hitta en magtablett i väskan. Då skrev han att jag klarar detta och inte alls behöver gå iväg, Bara hitta på något och kämpa. Inte fly. Så det är det jag gör nu. Sitter och skriver blogg. Och ja, det gå upp och ner. Lite bättre och sen kommer det tillbaka igen.

 

Jag ställer mig frågan igen. När blir det lättare? När blir det bra? Visst har det blivit bättre. Beror ju på vad man jämför med. Men bara att jag sitter på jobbet och skriver detta och inte hemma under täcket i sängen är ju en enorm skillnad. Enorm. Jag tror inte att jag ger mig själv tillräckligt mycket med credit för vad jag faktiskt kämpar med och gör för att klara av vardagen. Jag är en fighter. Och jag skriver om det, upplyser andra om denna fobi och om ångest. Jag klappar mig själv på axeln alldeles för lite. Och vet ni? Jag tror att det gäller er också. Jag tror att ni också ger er själva för lite cred. Nu tycker jag att ni unnar er något. Jag har redan unnat mig massa godis och får sota för det nu. Haha. Men unna er något. Ett varmt bad, lite choklad, vin, te. Vad ni nu tycker är en belöning för er. Ge er själva en klapp på axeln och kom ihåg vad ni egentligen gör. Ni överlever något som är hemskt. Att hela tiden eller stundtals gå med ångest i kroppen och kanske t om en klump i magen. Att ni kanske som jag mår illa och har ont i magen. Vi är fantastiska. Vi ÄR fantastiska.