Dinati - En blogg om ångest & fobi

Jag vill bara klargöra en sak. När folk säger "men du behöver bara kräkas så kommer du inte att vara rädd längre" till en person med kräkfobi, säger jag att det är det mest arroganta man kan säga. Och jag klandrar inte det folket. För jag trodde någonstans själv att det var så simpelt. "Men kräks då! Då släpper all ångest!"

 

Som jag skrev för inte allt för länge sedan, så fick jag magkatarr. En ordentlig attack som fick mig att kräkas. Jag fick alltså så ont i magen så att jag kräktes av smärtor. Och då pratar vi hela baletten. Från att känna att nåt är på väg, till att springa till badrummet, till att stirra på toalettstolen och tänka att kanske, kanske kommer det inget, kanske är det ett falskt alarm som så många gånger förr, till att sätta mig ner på knä, hålla för ögonen, hulka och spy. Och, till att efteråt känna lättnad. Att det var skönt, att magen inte gjorde lika ont längre. Men blev jag av med min fobi?

 

Jag kommer ihåg känslan undet tiden, och känslan efteråt. Under tiden spred sig paniken, och medans jag satt där på knäna och hulkade, hulkade och kippade efter andan så verkade allt så overkligt. När jag väl kräktes var det läskigt, samtidigt befriande. Jag hade ju glömt hur det kändes att kräkas. Jag blir rätt äcklad såhär i efterhand. Jag vill fortfarande inte vara med om det igen. För sanningen är, att hur "givande" detta än ska vara för en, att möta sina rädslor och fobier, så gav detta inte mig någonting. Nu vet jag ju att jag kan spy. Nu är jag inte odödlig längre. Så när jag mår illa och får ont i magen, så mår jag fortfarande lika dåligt. Och nu vet jag att det kan ske igen.

 

Så nej. Det är inte bara att möta sina rädslor. Jag är fortfarande lika jävla rädd. Och mest rädd för att kräkas utomhus, framför någon nu. Mer än innan. Det är ju perfekt. Det tar aldrig slut.