Bergochdalbana
Idag var jag, min pojkvän och pappa i Täby C. Mådde hur bra som helst i bilen. Lite trött bara. När vi kommer fram och kliver ur bilen så börjar jag känna mig lite dålig. Fick ont i magen, förmodligen mens som är på g, och började känna mig slö. Vi gick in i en butik, allt gick bra, men plötsligt gjorde magen mer ont och jag började må väldigt illa. Ångest förstod jag att det var väldigt omgående. Men som vanligt tänker jag också att det kan vara tusen andra saker än ångest. Sa till dem båda att de kan fortsätta titta och att jag väntar utanför.
Väl utanför lutade jag mig över ett räcke och bara tittade ner. Det hjälpte. Min ångest nådde toppen inne i butiken. Dvs att jag som har kräk-fobi kände att det bara skulle komma rakt ut. Men det var i den stunden jag gick ut och lutade mig en stund. Och när ångesten har nått sin högsta dal, så går det bara nedåt igen. Och mycket riktigt. Det lugnade sig och efteråt gick vi runt tillsammans, vi åt glass och umgicks. Inga problem.
Slutsats. Det var himla tufft. Hemskt. Men, ångesten når sin topp och kan bara gå nedåt sen. Och den stunden den är på toppen är inte länge. Tänk dig en bergochdalbana. Den åker upp, upp, upp sakta, stannar där några sekunder, sen släpper den och det går fort neråt. Samma med ångesten. Den stegrar ett tag, sen stannar den längst upp och det är där du får panik. Sen åker den neråt med en himla fart, och sen är faran över. Låter det logiskt?
Kommentarer
Trackback
