För länge sedan. Igen...

Hallå!

Hjälp vad länge sedan det var jag skrev nu. Fy vad dålig jag är! Hörni, det har hänt en del. Dels så har jag mått rätt bra. Jag har dagar då jag mår dåligt men har blivit himla bra på att pusha mig själv till att orka ändå. Vissa dagar gör magen ont, eller huvudet, eller så är jag yr. Och det är jobbigt. Men jag tar mig igenom det ändå.

Jag blev av med min anställning för ett tag sedan. Jag hade inte gjort något fel, utan ledningen hade lovat mig en tjänst de inte kunde ge mig kan man säga. Fick såklart ångest över detta då jag inte kan jobba med vad som helst. Det gick någon vecka, och sen fick jag hjälp av facket. Så de kunde till slut erbjuda mig en annan tjänst. Vilken lättnad!

Jag har jobbat fast jag varit yr och haft magont. Och alla gånger har det ju lagt sig och blivit bra. Jag är så stolt över mina framsteg. Det känns otroligt! Och jag undrar om det har med sommaren att göra men jag känner mig stark. Trots att jag ofta är trött och inte har ork, så är mitt psyke ändå på en bra nivå oftast.

Yrseln jag går igenom ibland. Den kom tillbaka i torsdags. Vaknade upp och allt snurrade. Har varit på vårdcentralen och kommit fram till att det är lägesyrsel. Heter också kristallsjukan. Himla jobbigt. Men jag tar mig igenom det också. Sakta men säkert.

Jag, min sambo och pappa planerar på att åka till Ullared i höst. Bara tanken skrämmer mig. Men jag måste ju våga. Tänk vad härligt att få åka dit! Jag är så rädd för att bli åksjuk bara. Usch vilken hemsk tanke. Men det finns ju tabletter för det. Men man blir väl dåsig av dem? Ärligt talat så tror jag inte ens att jag är åksjuk. Det sitter ju bara i huvudet. Men det skrämmer mig. Och jag tror att min fobi till stor del beror på att jag var väldigt åksjuk son liten och kräktes i bilen på resor längre än 40 minuter. Det får bli mitt mål. Att åka till Ullared!

Ja, hörni. I överlag har det gått bra. Jag kämpar och fortsätter att bevisa för mig själv att det går. Jag hoppas att ni gör detsamma. Tillsammans kämpar vi.

Kommentarer
Postat av: soberforlife.blogg.se

När jag läser din blogg påminns jag om att jag inte är den ända att oroa mig för saker som inte ens hänt. Det tar otroligt på krafterna. Man önskar man kunde leva i nuet och nara släppa. Men som du skrev! Tillsammans kämpar vi! Och otroligt bra och inspirerande skrivit av dig!

Svar: Hej!
Visst är det skönt att kunna känna så? Att man inte är ensam även när man verkligen känner sig helt själv i världen med att känna som man gör. Klart att vi kämpar!
Dinati

2016-06-27 @ 14:08:47
URL: http://soberforlife.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0