Vi är bara mänskliga
Jag satt och tänkte här om dagen om mig själv; "Fan vad du är löjlig. Går runt och tror art du ska bli magsjuk konstant. Rädd för att gå ut, låter din fobi och ångest styra ditt liv. Du är löjlig!" Men sen tänkte jag på er. Ni går igenom samma sak. Och tycker jag att ni är löjliga? Absolut inte. Varför är vi så självkritiska? När det gäller oss själva är allt så fel. Vi hittar nya saker och sätt att trycka ner oss på. Men när det gäller andra är vi så stöttande vi bara kan. Nej, jag är bara mänsklig. Ni med. Det är inget löjligt med det.
Seger?
Ligger i sängen. Inte ätit på alldeles för många timmar. Äter två mackor. Känner ingen matlust under tiden. Varken hunger eller mättnadskänslor. Lägger mig ner. Känner en sur, brännande känsla i halsen. Känns som efter man har kräkts. Magen börjar vrida sig. Det sticker i bröstet. Huvudet känns tungt. Spyan är på väg upp. Sätter mig upp. Får panik. Känner efter en stund. Sväljer. Sväljer igen. Tittar mot dörren. Behöver jag? Det bränner fortfarande. Funderar några sekunder. Lägger mig ner igen. Börjar spela spel på mobilen.
Seger?
Med lite hopp och tro
Jag har ställts för lite svåra karriärval nu. Jag har tagit det relativt bra. Förutom några timmars av gråtande. Har känt att jag varit på väg att börja hyperventilera mitt i gråtattackerna men har lyckats lugna ner mig rätt bra. Allt är väldigt tufft nu. Men det känns som att allt det här är meningen. Ja, jag kommer att behöva lägga ut mycket pengar nu. Och jag kommer att behöva att jobba arslet av mig för att nå dit jag vill. Men det ska gå. Det här skulle ju bli mitt år! Allt går med lite hopp och tro.
För bra för att vara sant?
Kändes ju för bra för att vara sant att jag skulle slippa illamåendet under en sådan lång tid. Skulle bli utekväll men nu vet jag inte längre. Har mått illa någon timma eller två nu. Kom plötsligt och det är inte så att jag vill springa till toaletten och kräkas utan mer ett illamående som ligger där och växer. Försökt med att ignorera, försökt med att andas djupt, försökt med att distrahera men det ligger kvar. Jag känner mig inte lika rädd på samma sätt som jag brukar, tanken slog mig t om precis om jag inte bara skulle stoppa fingrarna i halsen. Vilket absolut inte är likt mig. Som en person med kräkfobi mår man hellre illa i en hela vecka än att kräkas en enda gång och ha det undanstökat. Men även fast det inte är lika jobbigt så är jag fortfarande rädd för att gå ut om jag mår såhär. Jag får lätt för mig att jag är magsjuk. Vännen jag ska ut med har också mått illa idag, vilket inte gör situationen bättre då vi sågs för två dagar sedan. Tankarna av vad vi kan ha smittat varandra med vandrar runt i huvudet.
Jag ska försöka att känna efter hur jag vill göra ikväll, fast inte för mycket. Jag ska vara glad över att jag gjort det framsteget att jag inte är lika rädd längre i alla fall. Den andra biten som att faktiskt våga sig ut ändå tar vi en annan gång.
Långt ifrån bra
Jag lever. Men jag sitter och funderar på om jag ska börja gå hos min terapeut igen och ta tag i den här jäkla kräkfobin eller om jag ska gå till en hypnotisör. Saknar dock pengar till det. Eller ska jag fortsätta kämpa på som jag gjort hittills, för det mesta egen hand? Jag mår bättre. Men långt ifrån bra.
