Självplågeri

Ligger här i sängen och försöker framkalla yrsel. Ställer mig frågan varför. Jag ska försöka att förklara. För en stund sedan blev jag yr, ifrån ingenstans. Texten på tvn blev som en enda stor klump. Ögonen hängde inte med och blundade jag kunde jag nästan svära på att sängen snurrade mig runt, runt. Efter en promenad var det under kontroll. Men nu ligger jag här och blundar då och då för att se om jag är yr. Om sängen börjar snurra igen. Dels är jag bara rädd. För med yrsel kan illamående tillkomma, och jag har kräkfobi. Men sen hoppas jag nästan att yrseln inte ska ha försvunnit. Anledningen är att jag då inte får några överraskningar. För yrseln känner jag igen nu. Det är helt knäppt. Men nu är jag mellan att kunna vara kanske lite yr, och att vara helt normal. Bara som vanligt. Och då vill man bara vara antingen eller. Och att må helt bra är inget alternativ nu. Ångesten kommer att ligga i tills jag somnar. Det som är kvar då är helt enkelt att vara yr.

Det låter så knäppt när jag läser det för mig själv. Men på något sätt känns detta mest logiskt. Måste sluta framkalla det. Skärpa mig. Gärna nu direkt. Sluta plåga mig själv.

Hjälplöshet

Vad är ångest egentligen? Ångest är den där mobbaren i skolan som man till alla pris försöker att undvika. Det är en oväntad uppgift man är för oförberedd för att utföra. Det är din värsta fiende. Det är hat. Hjälplöshet. Ilska.

Jag har så många sätt att beskriva dig på. Och jag som vet så mycket om dig... Hur kan jag bli så mållös när du är nära?

Om inte ångest så...

Har ingen ångest just nu men är ledsen. Att få höra att man inte vill jobba normalt eller tar något på allvar. Jag vill jobba. Jag jobbar också men inte fast. Jag söker arbeten men inget verkar passa. Jag får inga svar på mina cvn. Men jag kämpar med det jag har. Jag kan bara inte ha ett jobb på heltid. Halvtid skulle jag kunna klara av. Men allt jag gör, de jobben jag nu får in på mitt företag, får ofta en negativ kommentar. "Men räcker det? Hur långt kommer du på det?" Jag vill inte höra sånt mer. Jag gör det jag kan och än så länge går jag inte i personlig konkurs. Inget räcker för att nöja... Känner mig deprimerad just nu. Och otillräckligt. Förstår folks synpunkt på ett sätt, men förstår någon mig?

Lugn, äntligen

Jag är sjuk igen. Men helt otroligt så är jag lugn denna gång. Jag utförde t om en behandling på 1,5 h på en kund. Ståendes, utan att tänka på att jag var yr och hängig allt för mycket. Jag är stolt. Men mindre glad över att vara förkyld igen. Otroligt jobbigt.

Heltidsjobb

Exakt hela dagen har jag haft ångest med ont i magen och illamående. Med undantag för några få stunder med rast då jag helt enkelt inte haft tid med den. Och det har varit under maximalt 1,5 timma utan ångest under hela dagen. Från 10 på morgonen till hittills 22.44 på kvällen. Med ångest. Fantastiskt.

Smset är ifrån mig till min pojkvän nyss. Tack och lov vet han om allt. Tack och lov stöttar han mig. Tack och lov.




RSS 2.0