Dinati - En blogg om ångest & fobi

Detta är stort. I förra inlägget skrev jag att jag åker hem pga yrseln och det räckte för idag, ellerhur? Är jag hemma ännu? Nej. Sitter jag i bilen som kändes tryggt? Nej. Jag fortsatte shoppa och sitter nu i samma centrum och äter en hamburgare. Äta mat ute för mig är svårt. Men jag gör det... Yrseln verkar lagt sig lite men viktigast av allt... Jag gav inte upp. Jag fortsatte kämpa. Är stolt.

Igår övertalade min kille mig om att jag ska våga ta citodon när jag har ont. Jag fick de utskrivna av en anledning sa han. Jag vågade inte först men sen bröt han en tablett i mitten och sa "vi tar halva var." Det var det finaste någon gjort för mig tror jag. Så jag tog en halv tablett igår kväll och sov som ett barn. Idag vaknade jag upp helt ok men nu några timmar senare kände jag en väldigt påtaglig yrsel i kroppen. Jag tog ju bara en halv runt kl 23 igår så jag kan inte riktigt koppla till att jag reagerar nu såhär i efterhand? Är det någon av er som har erfarenhet. Jag tänkte ge upp men åkte ändå till nästa centrum. Där satte jag mig ner en stund och när jag reste mig igen sa kroppen nej. Så nu tänker jag åka hem. Det värsta är nog att jag kör bil. Obehagligt att köra yr. Men konstigt nog så känns bilen väldigt tryggt nu. I alla fall jämfört med ett stort centrum. Jag tog mig ändå hit. Det är en seger bara det. Nu ska jag bara orka jobba i eftermiddag också.

Jag lagade mat idag. Köttfärs. Är nojig för att ha tillagat dåligt nu och blivit sjuk. Men det är under någorlunda kontroll. Inte som förr, för ett par år sedan men det värker i magen. Dock vet vi sedan tidigare att ångest kan lura en rejält. Jag kämpar för att behålla mitt lugn. Finns inget att oroa sig för. Min kille verkar inte ha reagerat på maten.

Du är inte sjuk. Intala dig själv det nu.

Just nu tycks ångesten öka lite grann för att jag är lite förkyld. Känner mig seg och tung och näsan rinner lite grann. Är man sjuk kan ångesten öka drastiskt för många. Jag är en av dem. Men när det är såna här småkrämpor som går att stå ut med brukar jag klara mig fint utan större problem. Varför jag just nu känner, inte direkt ångest men oro, är för att jag har ansvar för mina föräldrars företag och jobbar åt dem. De är bortresta och ingen annan som kan jobbet är inom Sveriges gränser. Blir jag sjuk så kan jag inte vara ifrån jobbet. Jag måste gå. Och det är helt otroligt att mina föräldrar lämnar ett sådant stort ansvar till mig. När de varit med otaliga gånger då jag gett upp pga en attack. Så prestationsångesten ökar definitivt. Men de litar på mig av en anledning. Jag är en kämpe innerst inne. Och blir jag jättesjuk, ja då tar jag det då. Lite i taget.

Du är stark. Du ÄR stark!

Ångest. Jag har börjat jobba för föräldrarna som åker utomlands i en månad. I en månads tid ska jag städa åt dem. Städa vad? Dagis... Där barn kräks hela tiden, blir magsjuka... Och jag städar toaletterna. Panik. I dagarna har jag varit extremt trött också för att jag inte är van, vilket resulterar till lättare att få ångest. Som nu. Tänk om jag tagit i en toalett där ett barn varit dåligt? Känner mig yr och illamående. Förmodligen för att jag är så trött, och illamåendet är en följd av ångest. Så jag får för mig en massa saker nu. Vill inte. Vill ge upp och aldrig ta mig ut igen. Ligga i min säng där det är tryggt. Orkar inte... Detta hindrar mig ifrån så mycket. Varför går det inte över? Min pojkvän blir också frustrerad då han är mer aktiv än jag är just nu. Förståeligt. Känner mig gammal. Och feg. Så jävla feg...