Dinati - En blogg om ångest & fobi

Jag har ångest igen. Jag vet inte varför. Ligger ett jobbigt illamående i magen och ett tungt obehag i kroppen. Jag har funderat lite och tanken av att det skulle kunna vara känslor jag förtränger som ofta ligger bakom min ångest slår mig och om igen. Saker som jag tänker på omedvetet som ligger och gnager. Saker som dålig självkänsla, dåliga matvanor, brist på motivation, konflikter... Jag säger alltid till mig själv att uppmärksamma mina problem en stund, lösa dem om det går och sen bara släppa och gå vidare. Enligt mig gör jag det. Men håller psyket med? Eller är det här min kropps och mitt psykes sätt att säga ifrån?

Jag bifogar med bild på ett av mina säkerhetsbeteenden. När jag mådde illa utan att riktigt veta vad som gjorde mig illamående, tog jag en sådan här tablett och blev lugn. Primperan är illamående-hämmande medicin som hjälper att dämpa eller tar bort besväret helt. Då visste jag inte att det var ångest jag hade. Denna medicin var med mig länge. Och det var svårt att sluta med något man tyckte fungerande. Blev lite av ett beroende. Men jag lyckades. Nu står den där i medicinskåpet och dammar. Vilket i det här sammanhanget är bra. :)

Bevis på att min ångest vill bestämma lite för mycket ibland. Jag tog min hostmedicin idag som vi konstaterade igår inte gjorde mig dålig på något vis. Jag tog den för ca en halvtimma sedan och ligger här och känner mig nojig. Jag har lärt mig att skilja på vad som är ångest och vad som är naturliga reaktioner från kroppen nu. Och jag är fullt medveten om att det är ångest jag känner nu. Ändå vågar jag inte ta Alvedon för att jag är rädd för att medicinerna kommer att blandas och göra mig illamående. Morfinet i min hostmedicin har i alla fall börjat kicka in nu som jag fick av läkaren. Men jag måste få ner min feber. Jag gör som sist. Jag bestämmer mig för att ta den bara. Sen finns det ingen återvändo och då får det bli som det blir.

Om jag, som varit så rädd kan göra det här. Så kan ni också. Vare sig det är att ta en ny medicin, åka buss eller träffa nya människor. Gå tillbaka några inlägg och läs. Som jag skrev så har jag långt kvar. Men se skillnaden! Jag känner skillnaden. Vilket gör mig lycklig. Jag tänker vinna det här.

Jag blev nästan besviken igår. Haha. För er som inte läst inlägget innan detta, gör det först innan ni läser detta. Jag tog medicinen och självklart hände inget. Mådde varken illa eller fick ont i magen. Den hjälpte heller inte min hosta nästan alls. All den ångesten och oroligheten för något som ändå inte fungerade. Irriterande men känns också bra att det faktiskt inte var någon fara.

Nu ska jag snart till vårdcentralen på akuttid. Ska kolla vad det är för fel på halsen och lungorna. Förhoppningsvis bara en rejäl förkylning. Sjukhus allmänt är lite jobbiga. Många sjuka människor och så vidare men det måste göras och jag får se det som en ångestövning.

Jag är rädd. Hela den här grejen med att komma över mina fobier har gått bra. Jag har en lång bit kvar men jag har också kommit en bra bit. Nu sitter jag här i min säng. Jag håller i en förpackning ifrån Apoteket. Jag är sjuk och behöver medicineras för min hosta. Jag sa till mig själv att inte läsa biverkningarna men kunde inte hålla mig. "Mindre vanliga, illamående och kräkningar samt magsmärtor." Så nu är frågan om jag ska chansa, ta medicinen och i alla fall slippa hostan men riskera att må illa och kräkas. Eller hosta hela natten igen. Trots att biverkningarna är listade under "mindre vanliga" är det skrämmande.

Jag tänker att välja att ta medicinen. Och detta är ett stort steg för mig. Och när jag har gjort det, vare sig jag reagerar på medicinen eller inte, ska jag ge mig själv ett stort "Grattis!" och klappa mig själv på axeln. Nu gör jag det. Jag tar tabletten! Håller vattnet i ena handen och tabletten i andra... Och där åkte den ner. Jag har tagit den. Seger!