Jag betyder allt för någon
"Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig."
Kärleksvisan med Sarah Dawn Finer är en låt jag försöker lyssna på så mycket jag kan när jag har ångest. Har för tillfället feber och känner mig svag. Alla möjliga tankar snurrar runt i huvudet på mig. Magsjuka, influensa, någon allvarlig sjukdom? Tankarna har sprungit iväg lite för långt. Jag har inte koll på var de är längre och det skrämmer mig. Så jag försöker lugna ner mig med den här låten. Det känns som att jag har någon med mig när jag lyssnar på den. Jag ska inte vara rädd, för denne står bredvid mig hela tiden. Denne bär mig när jag svag. För jag betyder allting för denne. Jag betyder allt för någon. Det ger mig ett lugn.
Bakfyllan är mitt bevis
Bakfylla. I vanliga falla skulle jag sitta med totalångest nu. För alla vet att man inte mår speciellt bra när man har druckit dagen innan. Men den här gången gick jag ut som en segrare. Bakfylla betyder att jag vågade gå ut och njuta av livet igår kväll.
Jag hade en sådan ångest under dagen. Hade känt mig lite krasslig i halsen och det förstorades upp ca 10 gånger än vad det behövt göra. Halsont ledde till lite trötthet vilket ledde till orolighet vilket i sin tur ledde till något som kändes som lågt blodsocker och yrsel. Jag skakade något otroligt. Ångest. Men jag tog mig ut. Jag hade bestämt mig. Kvällen var otrolig. Vi gick till ett av mina favoritställen och jag drack faktiskt. Jag brukar undvika att dricka alkohol. Alkohol ger mig ångest då jag känner att jag tappar kontrollen. Men jag drack. Rätt mycket också. Det är inget jag rekommenderar självfallet men i mitt fall var det bra att tänja lite på gränserna inom ångestramen. Efter krogen skulle jag i vanliga fall åkt hem till min säng. Jag tycker att det är för obehagligt att vara långt hemifrån. Men jag åkte vidare och fortsätte. Jag var uppe till sju på morgonen. Aldrig att jag skulle göra en sådan sak annars. Jag hade blivit för orolig, velat åka hem direkt, börjat känna mig osäker och illamående... Men igår hade jag bara kul.
Igår vann jag över ångesten. Bakfyllan är mitt bevis.
Jag hade en sådan ångest under dagen. Hade känt mig lite krasslig i halsen och det förstorades upp ca 10 gånger än vad det behövt göra. Halsont ledde till lite trötthet vilket ledde till orolighet vilket i sin tur ledde till något som kändes som lågt blodsocker och yrsel. Jag skakade något otroligt. Ångest. Men jag tog mig ut. Jag hade bestämt mig. Kvällen var otrolig. Vi gick till ett av mina favoritställen och jag drack faktiskt. Jag brukar undvika att dricka alkohol. Alkohol ger mig ångest då jag känner att jag tappar kontrollen. Men jag drack. Rätt mycket också. Det är inget jag rekommenderar självfallet men i mitt fall var det bra att tänja lite på gränserna inom ångestramen. Efter krogen skulle jag i vanliga fall åkt hem till min säng. Jag tycker att det är för obehagligt att vara långt hemifrån. Men jag åkte vidare och fortsätte. Jag var uppe till sju på morgonen. Aldrig att jag skulle göra en sådan sak annars. Jag hade blivit för orolig, velat åka hem direkt, börjat känna mig osäker och illamående... Men igår hade jag bara kul.
Igår vann jag över ångesten. Bakfyllan är mitt bevis.
Tunnelbanor
Jag önskar att jag slapp det här. Bara för ikväll. Mina vänner ska ut. En av mina närmsta vänner sitter nu på en krog vid Fridhemsplan. När han hörde av sig blev jag glad. Vill komma ut. När jag fick reda på att man måste ta tunnelbana dit, stannade jag upp. Tunnelbana? Det är jag inte redo för. Håller precis på att lära mig att åka tåg bland andra människor. Hur ska jag åka tunnelbana? Allt känns äckligt. Drickan jag dricker, maten jag äter... Jag känner för att kräkas. Vill inte mer. Man kan väl gå till Fridhemsplan från Karlberg? Då behöver jag bara ta pendeltåg. Säkerhetsbeteende. Nu är frågan om jag tänker låta min panikångest vinna över mig ikväll. Jag har inte bestämt mig än...
Överlevnadsängeln
Jag var precis ute och gick. Tog en powerwalk på 30 minuter. En runda på ca 3 km. Tanken är att jag ska bygga upp min kondition lite så att jag så småningom kan börja jogga och sedan börja träna ordentligt. Detta gör jag för att må bra. Panikångest kan lindras genom att träna. För tränar du, mår du bättre fysiskt och orkar mer. Ju piggare du är och ju bättre du känner om dig själv, desto bättre kommer du att kunna hantera ångesten. Jag testade att jogga en liten bit för att se hur mycket jag orkade och där kickade ångesten igång. Den hade varit med ett tag innan under promenaden men nu tyckte den att det var dags att dyka upp när min kropp var under påfrestning. Jag började känna ett obehagligt illamående och det kändes verkligen som att det började från magen. Jag började panikslaget kolla omkring mig om det fanns människor, om jag kunde göra bort mig framför någon samt en plats att kräkas på. Men jag stannade aldrig. Det var som att jag hade två änglar på vardera axel. Ångestängeln som ville få mig att kräkas, göra bort mig, få mig att tappa min tro på mig själv. Och Överlevnadsängeln som skrek hejaramsor. Som sa "även om du kräks så ska du vara stolt över dig själv, stanna inte, du kan!"
Jag kunde. Jag mår fortfarande illa och det är den där jobbiga ångesten som går i vågor. Som blir jätteintensiv så att det känns som att det kommer när som helst för att sedan lägga sig till ett litet obehag. Och så upp igen. Men jag kunde. Jag klarade inte av att jogga längre men jag stannade inte. Jag saktade knappt ner farten. Jag återgick bara tillbaka till farten jag höll innan.
Jag tänker övervinna dig
Även om det inte går lika fort som jag hoppades på
Jag kunde. Jag mår fortfarande illa och det är den där jobbiga ångesten som går i vågor. Som blir jätteintensiv så att det känns som att det kommer när som helst för att sedan lägga sig till ett litet obehag. Och så upp igen. Men jag kunde. Jag klarade inte av att jogga längre men jag stannade inte. Jag saktade knappt ner farten. Jag återgick bara tillbaka till farten jag höll innan.
Jag tänker övervinna dig
Även om det inte går lika fort som jag hoppades på
Mitt psyke vill utsätta mig för det jag fruktar mest
Vad fan hände nu? Jag är less. Och förbannad. Jag ska berätta varför. Jag bestämmer mig för att äta middag. Middagen består av tonfisk och sallad samt lättmajonäs. Innan jag ens börjat tillaga rätten så tittar jag på tonfisken och tänker tillbaka till hur länge sedan det var jag åt det. Och anledningen till varför jag slutade äta det. Jag minns faktiskt inte varför men jag antar väl att jag tröttnade. Så precis innan jag ska börja äta och ta första tuggan får jag en våg av ångest i kroppen. Jag har i mitt huvud redan förberett mig på att börja må illa för att det ska vara äckligt i mitt huvud. Jag börjar äta. Ungefär halvvägs börjar jag må illa rätt rejält men jag fortsätter äta. Nu har det gått en timma sedan jag åt och jag mår fortfarande illa. Det går i vågor. Förväntansångest.
"Majonäsen innehåller mycket fett, den kan göra mig illamående. Jag har inte ätit tonfisk på så lång tid, tänk om jag börjar må dåligt? Jag har ju redan en känslig mage, tänk om löken gör mig dålig?" Tänk om, tänk om, TÄNK OM. Det är mitt största problem. Jag tänker för mycket. Det främsta symptomet jag får med min panikångest är just illamående. Visst har jag alltid varit lite känslig precis som många är, men det här är absurt.
Det här beteendet går att jämföra med scenariot på tåget. Jag beskrev att redan innan man gått på tåget, förberett sig på att få en attack. Man framkallar alltså sin egen attack. För kom ihåg, panikångesten är en del av dig. Den finns bara i ditt huvud. Så på samma sätt som jag föbereder mig på att kräkas på tåget med påsen i väskan och genom att sätta mig nära utgången, gjorde jag nu samma sak med maten. Jag har redan i mitt huvud bestämt mig för att jag antagligen kommer att må dålig. I följd av att jag mår dåligt. Det är så enkelt, men så jävla svårt. Jag vet ju precis vad som händer men det fungerar liksom inte i mitt huvud. Så nu kommer jag antagligen aldrig mer äta tonfisk. Antagligen precis på samma sätt som jag tänkte sluta med det första gången.
Så nu är det bara att vänta... När man befinner sig i en attack eller i ett ångestbeteende är det jättesvårt att bryta mönstret. Det går, men det är jobbigt och läskigt. Vem fan tänker t. ex på att andas djupt och tänka positivt när man känner att man ska kräkas när som helst eller svimma? Om det ändå vore så enkelt som att faktiskt kräkas. Om det ändå inte var min fobi och den största anledningen till varför jag har panikångest. Mitt psyke vill utsätta mig för det jag fruktar mest.
Jag kan bryta mönstret, men inte idag
Säg aldrig någonsin att du inte kan förlåta dig själv
Inte för något som går att ordna
"Majonäsen innehåller mycket fett, den kan göra mig illamående. Jag har inte ätit tonfisk på så lång tid, tänk om jag börjar må dåligt? Jag har ju redan en känslig mage, tänk om löken gör mig dålig?" Tänk om, tänk om, TÄNK OM. Det är mitt största problem. Jag tänker för mycket. Det främsta symptomet jag får med min panikångest är just illamående. Visst har jag alltid varit lite känslig precis som många är, men det här är absurt.
Det här beteendet går att jämföra med scenariot på tåget. Jag beskrev att redan innan man gått på tåget, förberett sig på att få en attack. Man framkallar alltså sin egen attack. För kom ihåg, panikångesten är en del av dig. Den finns bara i ditt huvud. Så på samma sätt som jag föbereder mig på att kräkas på tåget med påsen i väskan och genom att sätta mig nära utgången, gjorde jag nu samma sak med maten. Jag har redan i mitt huvud bestämt mig för att jag antagligen kommer att må dålig. I följd av att jag mår dåligt. Det är så enkelt, men så jävla svårt. Jag vet ju precis vad som händer men det fungerar liksom inte i mitt huvud. Så nu kommer jag antagligen aldrig mer äta tonfisk. Antagligen precis på samma sätt som jag tänkte sluta med det första gången.
Så nu är det bara att vänta... När man befinner sig i en attack eller i ett ångestbeteende är det jättesvårt att bryta mönstret. Det går, men det är jobbigt och läskigt. Vem fan tänker t. ex på att andas djupt och tänka positivt när man känner att man ska kräkas när som helst eller svimma? Om det ändå vore så enkelt som att faktiskt kräkas. Om det ändå inte var min fobi och den största anledningen till varför jag har panikångest. Mitt psyke vill utsätta mig för det jag fruktar mest.
Jag kan bryta mönstret, men inte idag
Säg aldrig någonsin att du inte kan förlåta dig själv
Inte för något som går att ordna
Skin som den sol du är
"Skin, skin som den sol du är
Låt hela världen se ditt vackra leende
Lys, lys som den stjärna du är"
Jag vet inte hur många gånger jag har fått en attack. Men jag vet att de gångerna har jag låtit ångesten ta över. Och det är lätt hänt så jag klandrar ingen men jag är bra på att klandra mig själv. Dubbelmoral? Antagligen men man känner sig som en skitzofren. För panikångest är inte med hela tiden. Det finns platser man känner sig säker på. Min plats är min säng. Visst har jag haft ångest där med, men inte en attack. För i min säng, i mitt rum känner jag mig hemma. Där kan ingen döma mig och jag kan stänga in mig. På andra ställen som t. ex på tåget, i köpcentrum och på krogen känner jag mig så liten. Inte som i min säng, i mitt rum där jag är lugn, där inget kan röra mig. På dessa andra ställena kan alla döma mig. Alla kan se hur jag mår. Det är mycket folk, det är oftast trångt och det blir för mycket. Jag får ingen luft. Oftast när de här tankarna hittar sig fram får jag en attack. Varför känner jag mig som en skitzofren? Jo för att andra gånger klarar jag av dessa platser utan större problem. Ibland får jag lite ångest som kan bli till en attack men som lägger sig. Andra gånger känner jag ingenting alls. Det är alltså inte konstigt att en person med panikångest beskriver sig själv som "galen." För det är så man känner sig. Varför ska det vara så svårt att göra vissa saker? Speciellt som i mitt fall, när jag kunnat göra allt detta tidigare. Att åka tåg var aldrig ett problem tidigare. Sen plötligt hände något som jag inte kan förklara. Jag har försökt observera varför vissa dagar är enklare än andra. Och det hela är väldigt logiskt. Tänk dig detta :
Du vaknar upp med ett taskigt humör. Du gick och la dig alldeles för sent igår kväll och nu har du fått för lite sömn vilket resulterat till en jobbig och rätt rejäl huvudvärk. Du har dessutom försovit dig till råga på allt och hinner inte ens få i dig frukost innan du måste ta bussen till skolan. På bussen är det fullt. Alla trängs, det är varmt och alla ramlar in i varandra när bussen stannar på hållplatserna. Väl i skolan får du reda på att ett oförberett prov väntar och du känner dig inte redo och pigg nog för att sätta dig och göra ett prov klockan åtta på morgonen. På rasten är du så stressad att det känns som att du ska kvävas och du känner dig nästan sjuk. Du börjar få ångest och chansen är stor att du får en attack.
Stressnivån är så hög redan från början att det är lätt för ångesten att byggas på. Även en person som inte lider av panikångest kan hur lätt som helst få en attack efter en sådan morgon och då har inte ens halva dagen gått ännu! Ju högre stress, desto större risk att få ångest. En sådan liten sak som att sova för lite kan trigga igång din ångest rejält. Samma sak med sjukdom. När du är sjuk är du svagare, ellerhur? Alltså har redan en hel del av din energi gått åt att försöka åka till skolan ändå trots att du har jätteont i huvudet och är förkyld. Din kropp är svagare. Stressen av att klara av de saker du normalt går igenom varje dag, fast som sjuk blir större. Så om vi tänker såhär istället :
Du vaknar upp pigg då du kvällen innan gick och la dig i tid. Du har äntligrn blivit frisk från din förkylning och har en helt ny energi. Idag är du inte stressad och du har vaknat i tid och kan avnjuta din frukost i lugn och ro. Bussen är som vanligt full av studenter men du hittar en plats du kan stå på. Visst är det jobbigt att alla ramlar in i varandra när bussen stannar vid hållplatserna men du vet att du ska av snart och trängseln är inget ovanligt så du står ut. I skolan väntar ett oförberett prov och det är inget du ser fram emot men det finns inte så mycket mer att göra än sitt bästa. På rasten klappar du dig själv på axeln för att du varit så duktig på provet och sätter dig i kafeterian med dina vänner för att dricka kaffe. I lugn och ro.
Din dag började bra, du kände dig pigg och hade nya energier. Det var mycket enklare för dig att hålla en låg stressnivå och hålla humöret uppe trots tråkiga prov och sressen på bussen. Så när jag känner att jag är stressad och en attack är på väg brukar jag stanna upp, ta några djupa andetag och le stort för mig själv. För om jag kan intala mig själv att detta inte är farligt och att jag mår bra egentligen, att allt kommer att ordna sig, så kommer det att kännas bättre. Jag övervinner min ångest genom att tänka positivt. Lättare sagt än gjort? Absolut. Men att göra en sådan liten sak som att le för sig själv gör skillnad. För ångesten är en del av dig. Det är inget farligt, inget som kan döda dig eller göra dig galen. Det är en del av dig som gör dig rädd och osäker i vissa situationer. Och är det något du kan ta kontroll över, är det dig själv.
Så, skin! Låt hela världen se ditt vackra leende!
Låt hela världen se ditt vackra leende
Lys, lys som den stjärna du är"
Jag vet inte hur många gånger jag har fått en attack. Men jag vet att de gångerna har jag låtit ångesten ta över. Och det är lätt hänt så jag klandrar ingen men jag är bra på att klandra mig själv. Dubbelmoral? Antagligen men man känner sig som en skitzofren. För panikångest är inte med hela tiden. Det finns platser man känner sig säker på. Min plats är min säng. Visst har jag haft ångest där med, men inte en attack. För i min säng, i mitt rum känner jag mig hemma. Där kan ingen döma mig och jag kan stänga in mig. På andra ställen som t. ex på tåget, i köpcentrum och på krogen känner jag mig så liten. Inte som i min säng, i mitt rum där jag är lugn, där inget kan röra mig. På dessa andra ställena kan alla döma mig. Alla kan se hur jag mår. Det är mycket folk, det är oftast trångt och det blir för mycket. Jag får ingen luft. Oftast när de här tankarna hittar sig fram får jag en attack. Varför känner jag mig som en skitzofren? Jo för att andra gånger klarar jag av dessa platser utan större problem. Ibland får jag lite ångest som kan bli till en attack men som lägger sig. Andra gånger känner jag ingenting alls. Det är alltså inte konstigt att en person med panikångest beskriver sig själv som "galen." För det är så man känner sig. Varför ska det vara så svårt att göra vissa saker? Speciellt som i mitt fall, när jag kunnat göra allt detta tidigare. Att åka tåg var aldrig ett problem tidigare. Sen plötligt hände något som jag inte kan förklara. Jag har försökt observera varför vissa dagar är enklare än andra. Och det hela är väldigt logiskt. Tänk dig detta :
Du vaknar upp med ett taskigt humör. Du gick och la dig alldeles för sent igår kväll och nu har du fått för lite sömn vilket resulterat till en jobbig och rätt rejäl huvudvärk. Du har dessutom försovit dig till råga på allt och hinner inte ens få i dig frukost innan du måste ta bussen till skolan. På bussen är det fullt. Alla trängs, det är varmt och alla ramlar in i varandra när bussen stannar på hållplatserna. Väl i skolan får du reda på att ett oförberett prov väntar och du känner dig inte redo och pigg nog för att sätta dig och göra ett prov klockan åtta på morgonen. På rasten är du så stressad att det känns som att du ska kvävas och du känner dig nästan sjuk. Du börjar få ångest och chansen är stor att du får en attack.
Stressnivån är så hög redan från början att det är lätt för ångesten att byggas på. Även en person som inte lider av panikångest kan hur lätt som helst få en attack efter en sådan morgon och då har inte ens halva dagen gått ännu! Ju högre stress, desto större risk att få ångest. En sådan liten sak som att sova för lite kan trigga igång din ångest rejält. Samma sak med sjukdom. När du är sjuk är du svagare, ellerhur? Alltså har redan en hel del av din energi gått åt att försöka åka till skolan ändå trots att du har jätteont i huvudet och är förkyld. Din kropp är svagare. Stressen av att klara av de saker du normalt går igenom varje dag, fast som sjuk blir större. Så om vi tänker såhär istället :
Du vaknar upp pigg då du kvällen innan gick och la dig i tid. Du har äntligrn blivit frisk från din förkylning och har en helt ny energi. Idag är du inte stressad och du har vaknat i tid och kan avnjuta din frukost i lugn och ro. Bussen är som vanligt full av studenter men du hittar en plats du kan stå på. Visst är det jobbigt att alla ramlar in i varandra när bussen stannar vid hållplatserna men du vet att du ska av snart och trängseln är inget ovanligt så du står ut. I skolan väntar ett oförberett prov och det är inget du ser fram emot men det finns inte så mycket mer att göra än sitt bästa. På rasten klappar du dig själv på axeln för att du varit så duktig på provet och sätter dig i kafeterian med dina vänner för att dricka kaffe. I lugn och ro.
Din dag började bra, du kände dig pigg och hade nya energier. Det var mycket enklare för dig att hålla en låg stressnivå och hålla humöret uppe trots tråkiga prov och sressen på bussen. Så när jag känner att jag är stressad och en attack är på väg brukar jag stanna upp, ta några djupa andetag och le stort för mig själv. För om jag kan intala mig själv att detta inte är farligt och att jag mår bra egentligen, att allt kommer att ordna sig, så kommer det att kännas bättre. Jag övervinner min ångest genom att tänka positivt. Lättare sagt än gjort? Absolut. Men att göra en sådan liten sak som att le för sig själv gör skillnad. För ångesten är en del av dig. Det är inget farligt, inget som kan döda dig eller göra dig galen. Det är en del av dig som gör dig rädd och osäker i vissa situationer. Och är det något du kan ta kontroll över, är det dig själv.
Så, skin! Låt hela världen se ditt vackra leende!
"De modigaste personerna är de som vågar vara rädda."
Du sitter på tåget, i bilen, i skolan eller på arbetsmöte och känner plötsligt en obehaglig känsla. Kanske har den funnits där en stund innan du klev på tåget eller satte dig i klassrummet men nu börjar du observera kroppens reakationer. Du börjar svettas, hjärtat känns som att det ska explodera, du börjar känna dig yr, illamående och synen verkar inte vilja fokusera längre. Du vill därifrån. Du vill fly. Det du just varit med om är en panikångestattack.
"För de cirka 200 000 svenskar som lider av panikångest innebär vardagen inte bara rädsla för nya attacker, utan också undvikande av platser och situationer som vi andra kan ta för självklara."
Att sitta på ett tåg känns självklart för de flesta. Hur ska man annars ta sig till ställen? Det är ju bara att finna en plats och slå sig ner och sitta i några stationer tills man är framme. Från en annans perspektiv, en person med panikångest fungerar det ungefär såhär:
"Okej nu kommer tåget. Jag börjar må illa. Har jag påsen i väskan om jag skulle behöva? Gud vad mycket folk! Och ändå är det inte rusningstrafik, det skulle jag aldrig våga åka i. Okej nu går jag på. Jag måste till jobbet. Alla platser är tagna. Jag hoppas inte att jag måste kräkas. Är det varmt här inne? Jag svettas ihjäl! En plats mittemot en annan kvinna. Tänk om hon märker? Det känns som att alla tittar på mig! De vet! jag måste sitta, jag är för yr och kanske svimmar annars. Nu kommer det, jag måste kräkas!"
Alla dessa tankar inom loppet på en minut. Det är svårt att tro att en sådan simpel sak som att åka tåg kan vara så krävande och energitagande för vissa. Men 200 000 svenskar kan inte ha fel. Det är dags att börja tro på det. För det existerar och det kan ta över ens liv. Men med rätt övningar och terapeuter kan man bota panikångest. Resan dit är allt annat än enkel men det går. Även om det känns som att rädslan tagit över helt. Med vilja går allt.
De modigaste personerna är de som vågar vara rädda
Du är inte ensam
Du är stark
"För de cirka 200 000 svenskar som lider av panikångest innebär vardagen inte bara rädsla för nya attacker, utan också undvikande av platser och situationer som vi andra kan ta för självklara."
Att sitta på ett tåg känns självklart för de flesta. Hur ska man annars ta sig till ställen? Det är ju bara att finna en plats och slå sig ner och sitta i några stationer tills man är framme. Från en annans perspektiv, en person med panikångest fungerar det ungefär såhär:
"Okej nu kommer tåget. Jag börjar må illa. Har jag påsen i väskan om jag skulle behöva? Gud vad mycket folk! Och ändå är det inte rusningstrafik, det skulle jag aldrig våga åka i. Okej nu går jag på. Jag måste till jobbet. Alla platser är tagna. Jag hoppas inte att jag måste kräkas. Är det varmt här inne? Jag svettas ihjäl! En plats mittemot en annan kvinna. Tänk om hon märker? Det känns som att alla tittar på mig! De vet! jag måste sitta, jag är för yr och kanske svimmar annars. Nu kommer det, jag måste kräkas!"
Alla dessa tankar inom loppet på en minut. Det är svårt att tro att en sådan simpel sak som att åka tåg kan vara så krävande och energitagande för vissa. Men 200 000 svenskar kan inte ha fel. Det är dags att börja tro på det. För det existerar och det kan ta över ens liv. Men med rätt övningar och terapeuter kan man bota panikångest. Resan dit är allt annat än enkel men det går. Även om det känns som att rädslan tagit över helt. Med vilja går allt.
De modigaste personerna är de som vågar vara rädda
Du är inte ensam
Du är stark
