Ännu en ångestfylld kväll
Av olika anledningar har jag trott att jag varit magsjuk idag. Och anledningen är för att jag inte riktigt är van vid symptomen jag haft. Jag mår bättre nu än tidigare idag men alldeles nyss trodde jag att jag skulle kräkas. Gick till badrummet. Men istället för att få panik och sätta mig på toalettgolvet och vänta på det, tog jag istället min tid och tvättade bort sminket, tog av mig mina smycket och så vidare. Nu är jag tillbaka i sängen med en klump i halsen. Men jag har bevisat för mig själv än en gång att jag klarar det här. Det här med att jag har problem med magen kan vara vad som helst. T om en sådan enkel sak som mensvärk. Den kan vara på väg. Jag måste lära mig att bara slappna av. Låta saker och ting vara som de är. Nyårslöfte kanske?
Ha ett underbart nytt år, allihopa! Detta är vårt år! Dags att ge vår ångest en rak höger. Heja oss!
Att räkna sig ur ångest
Jag har ångest igen... Denna gång fick jag den i bilen. Bad pappa att skippa motorvägen och ta småvägarna. Som tur var skiljer det bara 5 minuter från vad det skulle ta med motorväg. Tur att jag har förstående föräldrar. Medans vi åkte tittade jag ut genom fönstret och försökte komma på vad mer jag kunde göra för att lugna ner mig förutom att lyssna på musik. "Räkna" tänkte jag. Om jag fokuserade på något som skulle kräva min koncentration så skulle jag tänka på något annat. Så jag började räkna lyktstolpar den sista biten. Hundrasjuttio kom jag upp i. Och varje gång ångesten och illamåendet gjorde sig påmind föreställde jag mig att jag var på Coldplay's spelning. Det var "Clocks" som spelades i hörlurarna från en spelning i London. Jag lyssnar vanligtvis inte på Coldplay men jag fick ett lugn över mig när jag tänkte mig själv ta in musiken, att jag var med i publiken och njöt av tonerna. Att det skulle vara trångt bland alla människor slog mig inte ens. Jag var bara där. Existerade. När jag började se vår parkering tog jag ett djupt andetag och tänkte "Nu är det över. Du klarade det." Visst, jag vågade inte åka motorvägen men det är bättre än att inte kliva in i bilen överhuvud taget och insistera med att gå hem sju km. För det hade jag gjort för några månader sedan. Så när vi hade stannat bilen klappade jag mig själv på axeln och sa om och om igen för mig själv hur duktig jag hade varit. De tio minuterna kändes som timmar, men jag klarade det. Jag har något att vara stolt över, och det är att jag är en kämpe.
Jag är trött på att fly
Jag vet att jag kanske säger emot mitt förra inlägg med att skriva det här men idag blev det för mycket. Jag är alltså ute på krogen och dricker min cider. Redan hemma hade magen börjat säga ifrån lite. Som ni vet har jag problem med tarmar och magkatarr. Men jag bestämde mig för att ignorera. Till 90 % av fallen är det min ångest som skapar problem. En vän sitter bredvid mig och jag berättar hur jag känner en förkylning på gång. Hon berättar att hon tidigare i veckan också varit förkyld. Och på det hade hon även åkt på magsjuka... Ni som följt med i min blogg ett tag vet att bara det ordet får mig helt ur balans. Jag ville springa därifrån men inte utan att få reda på fakta. När blev hon sjuk? När kräktes hon sist? Kan hon smitta? Den lilla faktan rubbade allt. Som tur var var det för 4 dagar sedan hon hade kräkts och då bara en gång. Så chansen att hon skulle smitta var inte så stor men ändå. Magsjuka...
Så ja, jag fick ångest. Och jag har fortfarande ångest. Känner efter kroppens signaler till max och väntar på att bli magsjuk. Trots att jag vet att det tar något dygn innan man känner av symptomen, och trots att vännen som satt bredvid mig var fullt frisk ikväll. Jag är lite besviken. För idag flydde jag faktiskt. Jag åkte hem tidigare. Men jag gick ut i alla fall... Det är i alla fall något att vara stolt över.
Nu är det jul. I morgon kommer det en massa människor. Mardröms-scenariot skulle vara att bli magsjuk när vi har gäster. God jul på er. Hoppas ni får en mindre ångestfyllt dag.
Att acceptera är det första steget i rätt riktning
Jag har gjort framsteg. Verkligen gjort framsteg. Men de flesta av oss är självkritiska och ni vet hur det blir. Man gör något bra men önskar att man gjort bättre. Med andra ord ger vi oss själva inte en chans. Vi strävar alltid efter perfektion, vilket är bra i vissa sammanhang, men när det gäller oss själva måste vi ge oss en chans och speciellt en break. Jag har åkt tunnelbana, helt själv. Jag har åkt från stan med sista tåget efter en kväll på krogen. Jag har tagit en drink med mina vänner och njutit av livet. Jag har gått upp på scen så att alla kunnat titta på mig. Jag har gått ut trots illamående. Och främst av allt. Jag har inte flytt. Det är framsteg. Stora sådana. Och jag måste börja uppskatta mig själv mer, för utan mig hade inte det här gått.
Så klappa er själva på axeln, och gör det nu. Ni grymma som kämpar på trots motgångarna. Ni vågar att leva med panikångest. Bara det är att vara stark.
Jag kämpar vidare.
Hur mår ni, hörni? Jag tampas fortfarande med det vanliga men måste säga att det går mycket lättare nu. Trotsar ångesten kan man säga. Idag kom den helt plötsligt när jag låg i sängen, ett ställe jag känner mig väldigt säker på. Och jag fattade verkligen inte vart tusan den kom ifrån. Kändes tungt och illamåendet satte igång. Det som är bra nu är att jag kan identifiera det som är ångest, och det som skulle kunna vara riktigt illamående. Jag har identifierat den där speciella känslan vid ångest och illamående i kombination. Annars brukar jag ju springa till toaletten och vänta på att jag ska spy pga magsjuka, matförgiftning och allt möjligt man kan tänka sig. Mina största fobier. Men på senaste har det ändå gått bra. Känns som att ångesten försöker med nya grejer nu när den märker att jag tänker klara av det. Så det är som att gå igenom prövningar kan man säga.
Berätta! Hur har ni det?
Jag lever
För en gångs skull så lever jag faktiskt.
Hej, ångest. Kommer du på besök?
Jag är förkyld igen. Jag har ätit mat som jag fått för mig är gammal, jag är trött, jag är nedstämd. Alla de här faktorerna tillsammans ger vad? Ångest. Och det är inte så konstigt. Så jag sitter här och mår illa igen, och då kickar ju självklart fobin in ordentligt. Men jag har märkt en sak med mitt tankesätt. I vanliga fall springer jag till badrummet och sitter på golvet och väntar vid toaletten utifall att jag skulle behöva kräkas. Men de senaste gångerna har jag hanterat det på ett annat sätt. Utan att jag ens knappt märkt det själv.
Alldeles nyss, eller ja, för kanske 10 minuter sedan så kickade illamåendet in. Jag tittade på toalettdörren. La märket till den. Att den fanns där. Och vände sedan blicken mot datorskärmen igen. "Jaja. Nu har jag ångest igen. Det går över. Jag är upptagen nu." Och visst, den gör sig påmind då och då, speciellt när jag ställer mig upp för att göra något, men den här gången brydde jag mig inte om att lägga energi på inte bara ångesten, utan hela situationen och processen jag skulle behövt gå igenom. Istället för att det skulle rulla igång en massa tankar tänkte jag: "Jahapp..."
Det, hörni, är ett stort framsteg. Frågan är om jag lyckas behålla det här tankesättet nu?
Hur gör man?
Jag stod i tvättstugan och vek mina kläder. Mina tankar började rulla igång igen. Absurda och konstiga tankar. Klockan hade precis slagit 23.00 och jag började fundera på kyssen ifrån gårdagen. Tänk om han skulle kunnat vara magsjuk? Kyssen inträffade runt 01.00 igår kväll. Det borde ta 24 timmar innan jag blivit sjuk. Har det gått 24 timmar? Inte än. Lät han sjuk på telefon när vi pratade för en halvtimma sedan? När jag pratade med honom i telefon så lyssnade jag efter minsta tecken som kunde tyda på att han skulle kunna vara magsjuk. Jag lyssnade efter när han slutade prata trots att han bara var tyst i luren för att lyssna på vad jag hade att säga. Han sa att han var trött. Varför? Har han ett virus i kroppen? Fan fan, fan. Jag kysste honom. Just då kändes det så rätt. Men nu har jag ångest för att jag kom så nära en annan person. Jag som undviker att ta i hand i onödan. Jag som är noga med att sprita händerna. Och nu rörde mina läppar någon annans. En kyss, som plötsligt komplicerat allt. Nu känner jag att jag vill ta reda på allt om hans immunförsvar. Blir han magsjuk lätt? Har han haft vinterkräksjukan? Jag struntar fullkomligt i alla andra slags förkylningsvirus. Då kräks man inte. Blir man magsjuk så kräks man. Jag vill träffa honom igen. Men den här fobin, som jag vill kalla för sjukdom, har ändrat mig. Min inställning till livet. Jag känner mig stundtals starkare. Att jag skulle kunna klara av vad som helst. Och sen blir jag påmind. Att jag är en av alla de andra på den här jorden. Jag är sårbar, precis som alla andra, jag känner smärta precis som alla andra. Jag blir sjuk, precis som alla andra. Och det är för svårt för mig att acceptera.
Jag vill älska livet. Jag har en tatuering. Det är en text, och det står: "Fånga dagen." Då levde jag efter den regeln. Den regeln som var ingraverad i min hud. Som en påminnelse. Hur kunde jag glömma bort den? Det löftet till mig själv. Löftet om att leva. Inte tänka i onödan. Inte analysera i onödan. Bara vara. Och leva. Varför lever jag inte?
En ny styrka!
Jag känner en ny styrka. Sedan jag skrev sist så har jag träffat personen jag skrev om i inlägget, jag har varit ute, jag åkte t om pendeltåg OCH tunnelbana! Inte bara det, jag stannade på krogen där det var fullt av människor. Åkte tunnelbana och tåg tillbaka och istället för att åka hem av utmattning då ångesten tär på en, så åkte jag vidare till nästa ställe. Jag missade sista tåget med flit, och frågade en vän om skjuts hem med bil. Bil för mig kan bli jobbigt för att jag känner mig instängd. Att åka på motorväg är extra jobbigt för att man inte bara kan sakta ner och bli utsläppt. Men jag gjorde det. UTAN panikångest! Jag mådde illa någon gång ibland men lät det stanna där utan att noja upp mig.
Jag är fortfarande rädd för att bli magsjuk och det är något jag måste ta tag i men just nu känner jag bara att jag plötsligt vågar! Jag vet inte var den här nya kraften kommer ifrån! Men jag planerar på att försöka hålla fast vid den. Hur mår ni? :)
