Dinati - En blogg om ångest & fobi

Jag har fått kontakt med en underbar människa. Vi har inte träffats än men pratat ett tag nu och det börjar närma sig. Och mina tankar vilar inte en sekund utan börjar redan planera utgångar och undanflykter om jag skulle få panikångest. Vi lär ses i stan då det är halvvägs för båda men jag är rädd. Det är långt hemifrån. Förut var "långt hemifrån" i alla fall några mil bort. Nu räcker det med 10 km. Jag är jättenervös. Vi har inte bestämt träff än men han väntar svar från mig. Det slutar inte där...

Så, jag är nervös över träffen men min hjärna har redan börjar planera framåt. Långt framåt. Som den gången jag åker till hans lägenhet. Tanken slår mig inte att det kanske inte går så långt, vi kanske inte klickar när vi ses utan det som slår mig är att jag då måste åka 20 minuter pendeltåg, och sen 20 minuter tunnelbana. Tunnelbana! Jag har undvikit tunnelbanor en väldigt lång tid nu.

Vad ska jag göra hörni? Nu vänder jag mig till er. Ska jag hitta en bra hypnotisör illa kvickt? Jag vill inte sabba det här...

Jag är rädd men på samma gång stolt. Ni som är nykomlingar på bloggen kan jag berätta för att jag har panikångest och har emetofobi. Alltså kräkfobi. Allt som skulle kunna få mig att kräkas är jag extremt rädd för. Så som alkohol, medicin, magsjuka, dålig mat, åksjuka, och listan kan bli hur lång som helst.

Låt mig berätta vad som gör mg rädd men stolt. Skaldjur är ju något man ska vara lite rädd med. Räkor, musslor och så vidare. Man behöver tänka på utgångsdatum och se till att de inte legat ute. Det är allt. Som med all mat egentligen men man har hört så mycket om just skaldjur. Sen jag blev värre i min fobi har jag börjat ta avstånd från all mat som kan bära på någon sjukdom eller som kan bli dålig snabbt. Idag, hörni. Hör och häpna! Så åt jag räkor till lunch och musslor och lax till middag! Ja, båda måltiderna har varit lite ångestfyllda men till slut var jag så less och hungrig att jag bara åt. Och åh så gott det var! Visst, nu sitter jag och väntar på att magen ska reagera men det är inte som det brukar. Att jag sätter mig i badrummet och väntar på det. Nej, det här är en kamp jag ska klara!

Ser ni hur det går upp och ner för varje dag som går? Det är nästan lite läskigt hur hoppet kan vara på noll ena dagen och på fullt den andra. Hur det än är så klarar vi detta! Nu ger vi oss själva en klapp på axeln och berömmer oss! Ni kämpar bra, hörni. Och det får mig att vilja fortsätta att tro!

När jag var på semester i somras så fick jag känna på ett nytt symptom av min ångest. Jag har märkt något märkligt men rätt logiskt. Hjärnan letar efter nya symptom när de gamla blivit utarbetade. Jag ger inte riktigt upp. Inte i det långa loppet i alla fall. Jag kan ofta känna att jag bara vill ge upp men jag rycker alltid upp mig, och det är detta som fått mig att kunna kämpa emot min ångest. De flesta symptomen har jag nu under kontroll, andra behöver jag jobba med. Jag ska gå in på ett nytt symptom snart men först vill jag berätta om det jag känner nu.

Ni vet hur man har läst om folk som fått en "grop" i magen eller halsgropen? Eller i gamla komedier då mannen lossar lite på slipsen och sväljer ordentligt under en pressad situation. Jag hade aldrig riktigt förstått de begreppen och det jag såg på TV förns i somras. Den där klumpen i halsen. Man sväljer, och det känns som att det åker ner någon sekund, men sedan kommer den tillbaka igen lika snabbt och ligger där och irriterar. Och för mig är den här klumpen alltid placerad på vänster sida. Det här är den enda ångestkänslan som kan sitta i timmar och nästan bara när jag ligger ner. Har ni också känt den där klumpen?

Mina nya symptom som jag ville prata om... Det främsta och jobbigaste är illamåendet. Men nu när jag är bättre på att hantera det verkar psyket leta efter nya sätt att ge mig ångest på. Det nyaste är att få mig att känna att jag akut måste springa på toaletten. Min mage reagerar alltså. Ofta ligger det som ett obehag tills jag glömmer bort det genom att sysselsätta mig med annat eller tills jag känner mig bekväm i situationen. Och med alla mina symptom har jag behövt gå igenom dem ett x antal gånger för att intala mig själv att det bara är ångest. Och när jag försöker gå på toaletten så händer det inget. Falskt alarm alltså.

Det är jobbigt. Men jag försöker tänka; "vad tusan mer kan hända nu?" Tiden får visa. Men jag kan nu lugnt säga att jag är en inbiten ångestperson. Skit i utbildning, jag går efter erfarenhet. ;) Jag kommer få ut något bra utav det här. Det kommer vi alla. Just keep the faith.

Pappa fyllde 50 för några dagar sedan och igår firades han här hemma. Jag åkte och jobbade och kom hem klockan 01.30 och då var några fortfarande kvar. Jag såg direkt på min pappa att han var rätt ordentligt berusad vilket han inte brukar vara. Jag har sett min pappa berusad ett fåtal gånger och bara vid speciella tillfällen. Som t ex att fylla 50. Jag var rädd hela tiden att någon skulle behöva gå upp mitt i natten och kräkas. Det hände aldrig under natten men för ca 20 minuters sedan vaknade jag av ett obehagligt ljud. Min stackars pappa är så otroligt bakfull. Det jobbiga i den här situationen är att mitt rum ligger vägg i vägg med badrummet. Så jag hörde ju allt. Mycket trevligt.

Jag är ändå lugn. Jag vet ju att det är alkohol det handlar om och inte magsjuka. Jag är alltså förbered. Hade de inte varit uppe så länge igår hade jag inte haft någon förvaring och blivit livrädd för magsjuka. Fast hade de inte varit uppe så länge kanske han inte hade druckit så mycket heller.

Jag tog det bra ändå! Lite omskakad men jag mår ändå bra! Jag lider med min pappa bara. Och ljudet av att någon kräks är aldrig trevligt. Speciellt inte när man har just en sådan fobi.

Uppdatering från det tidigare inlägget. Jag satt på toalettgolvet i närmare 45 minuter. 20 av dem minuterna gick åt att må så illa att jag skulle kunnat kräkas vilken sekund som helst. Men inte ensam. Min vän satt bredvid mig hela tiden. 20 minuter gick åt att lugna ner mig. Och 5 åt att försäkra mig om att det var över. Jag fick alltså en rejäl attack. Få gånger en attack hållit i sig så länge.

Min vän har sagt; "Jag ger inte upp. Jag vet att det är ditt psyke och inte din kropp som gör såhär mot dig. Så tillåter du mig att vara elak när det behövs? När jag vet att du klarar av det?" Jag har förstått hennes tanke men aldrig sett henne vara elak som hon kallade det för. Idag trodde jag att jag skulle dö när hon demonstrerade. Allt jag minns innan jag fick totalpanik och skrek rakt ut och började gråta hysteriskt är att hon, läs noga nu... Drog ner byxorna och satte sig på toaletten. Hon gjorde inget utan hon bara satt där och tittade på mig. "Vad ska du göra nu?" Jag skrek; "Gör inte såhär emot mig!" Hon satt kvar. Stenhård. Hon visste att jag skulle klara det. Hon hade nu blockerat min utväg. Toaletten att kräkas i. Så var jag tvungen att kräkas skulle det antagligen behöva bli på golvet. Det var hemskt. Men efter 5-10 minuter av lite skrik, gråt och panik så lugnade det sig. Hon tog på sig byxorna, stängde toalettlocket och tittade på mig. "Vad känner du dig nu som? En som flyr, eller en som segrat?" Denna människa som helt absurt dragit av sig byxorna och plötsligt satt sig på toaletten hade precis triggat min ångest till max, för att hon visste att jag skulle klara det.

Sådana vänner är svåra att finna. Och jag är så glad över att hon finns i mitt liv. Jag hade aldrig klarat detta utan henne. Jag minns tydligt att jag visste vad hon skulle göra och att jag visste att det inte var någon fara men samtidigt kunde jag bara tänka på hur hon kunde göra så emot mig och att jag verkligen skulle kräkas. Men hon fick mig att klara det. Hon ger mig hopp! En vän som varit med hela vägen från början. En som står ut med mig no matter what. En person man kan kalla för äkta vän.

Nu sitter jag på toalettgolvet igen. Började må väldigt illa efter maten. Väntar på att kräkas och jag är livrädd. Det jobbigaste är nog inte just att kräkas, för det är ju över på bara några sekunder, utan processen innan. Själva illamåendet. Att behöva lida. Min närmsta vän är här och hon vet hur jag mår och vad hon kan göra. Hon är så stöttande. Nu är det bara att vänta ut det. Är det ångest eller har jag ätit något dåligt? Eller värst av allt blivit sjuk?

Jag läste precis om en vän som blivit sjuk i vinterkräksjukan. Bara ordet gör mig illamående och ångestfylld. Det är inte en person jag träffar ofta men han är en av dem som känts "safe" för att han alltid verkar haft bra immunförsvar. Han har aldrig pratat om att ha varit magsjuk eller så. Så min teori om att vissa människor bara inte blir magsjuka sprack. Inkluderat att jag skulle kunna vara en av dem. Så idag vill jag inte gå upp ur sängen. Jag vill inte äta, inte åka på mina ärenden, ingenting. Men samtidigt vet jag att jag kommer att må bättre om några timmar då jag glömt bort det lite grann. Och så tänker jag på dem som inte har denna fobi. Hur tusan klarar de av vardagen? Hur gör dem?

Uppdatering från mitt tidigare inlägg. Jag sitter faktiskt och dricker cider. Min mage som kändes tung känns nu helt annorlunda. Just nu känns det så bra!

Tack för allt stöd! Ni är helt underbara! Det finns hopp! :)

Jag känner mig tung i magen. Gjort det några timmar nu. Men är på väg ut ändå. Det här känns läskigt. Jag trotsar min ångest nu. Den som säger att jag kommer att behöva åka in på akuten. Bring it on.

Nu mår jag så sjukt dåligt. Känns som att jag ska kräkas när som helst. Är sjuk igen i förkylning och antagligen är det väldigt jobbigt för mitt psyke. Försöker lugna ner mig. Satt tidigare vid toaletten och väntade på det i 20 minuter. Fel av mig. Det går lite i vågor. Kommer väldigt stark och lägger sig lite sen för att komma tillbaka igen. Stackars mamma fick inte duscha för att jag var rädd att jag skulle behöva kräkas när hon var där inne. Just nu önskar jag att vi hade två badrum. Men jag kämpar. Det har gått så bra nu den senaste tiden och jag tänker inte falla tillbaka i gamla banor igen. Några bakslag gör ingenting men detta ska bli bra. Mår bättre när jag skriver till er.

Berätta, hur mår ni?