Dinati - En blogg om ångest & fobi

Tänkte precis på en grej. Är lite osäker på en maträtt. Den gjordes i fredags. Åt senast igår och den går att äta idag. Men, den har blivit uppvärmd en gång vid tillagning, och en gång till vid servering. Och så en tredje gång när jag ätit. Kan man äta idag? Så tänkte jag att "nä, nu utmanar du dig själv." Men jag njuter aldrig av maten när jag utmanar mig själv. Jag är ju bara orolig under hela processen och väntar på vad som ska hända. Hur finner man balans? Långsiktigt hjälper det ju mig men just nu, ikväll? Får se vad jag gör..,

Hej!

Så, jag klarade natten. Sov kanske fem timmar. Vaknade sju och var tvungen att gå upp. Har inte känt av några besvär under dagen. Det har huggit i magen då och då bara och har varit trött men annars ingenting. Och jag som var så säker på att det var något. Det gör jag alltid. Tänk vilken förmåga hjärnan har att glömma smärtsamma upplevelser. Tänk om man hade kommit ihåg allt. Helt sjukt

Efter senaste inlägget somnade jag till slut. Men jag vaknade fyra timmar senare. Det vill säga nu. Vaknade nyss och har ont i magen. Den gör ont längst ner vid tarmen, och den kurrar typ samtidigt. Konstig känsla då jag på något sätt känner mig lite hungrig samtidigt, fast ändå illamående då detta är obehagligt. När magen började kurra så tänkte jag direkt; "nu är något fel!" Jag ställde mig upp och skulle gå in i badrummet, men jag stannade upp, satte på tvn, öppnade fönstret, och la mig under täcket igen. Klumpen i halsen som jag inte haft på väldigt lång tid är tillbaka.

Ikväll känns det extra jobbigt. La mig för att sova och magen började värka ordentligt. Är på toa nu och verkar som att jag är lite förstoppad bara. Men i samband med illamående från ångest blir ju detta katastrof för mig. Det är i sådana här fall som min pojkvän brukar kunna lugna ned mig ordentligt. Men nu får jag klara det på egen hand, vilket jag också vet att jag gör. Men det blir liksom extra jobbigt då. Livet går dock inte i medvind hela tiden. Jag ska försöka att komma ihåg det i framtiden. :)

Idag har jag varit utan min pojkvän i tre dagar. Och igår var första dagen det kändes okej och jag inte grät över att vara utan honom. Jag tror att jobbet hjälper väldigt mycket. Var ju ledig i måndags och i söndags jobbade jag bara tre timmar. Så jobbet ockuperar mig vilket är skönt. Angående rädslan för magsjuka och så vidare, så är jag fortfarande nojig men det var värre igår. Tänker inte mycket på det idag. Som tur är är jag så trött när jag kommer hem vid 21.30 så hinner nog inte känna efter så mycket.

Jag orkar inte. Två gånger idag har jag på sociala medier läst olika versioner av; "Jag har inte varit magsjuk på 15 år men nu blev jag det." Och det bara vrider sig i magen. Det har inte jag heller varit! Men kan det hända dem kan det hända mig, ellerhur? Faaaan. Vill inte gå till jobbet imorgon. Jag jobbar med barn. Tänk om det händer mig? Tänk om, tänk om. Nu vill jag gråta. Min pojkvän och trygghet är inte här och folk omkring blir magsjuka. Försvinn, jävla fobi. Försvinn och lämna mig ifred så att jag kan leva ett normalt liv. Nu är det väl ändå min tur att få slappna av?

Dag 2. 11 dagar kvar. Natten gick bra. Jag somnade relativt fort, men han saknades. Sängen är så stor utan honom. Vaknade upp och det kändes rätt bra. Jag vaknar alltid upp själv på vardagarna. Han åker till jobbet strax efter 05.00, och jag jobbar ju kvällar. Men nu börjar det kännas tufft när klockan närmar sig 16.00. Då brukar han sluta på jobbet. Antingen är jag hemma när han kommer klockan 17.00, eller så vet jag att han kommer att vara hemma när jag slutar jobbet vid 21.00. Så just nu känner jag mig rätt ledsen. Jag har inte gjort något idag heller. Fixade lite med fotojobb ett par timmar men efter det har jag bara legat i sängen och haft tråkigt. Och då börjar man tänka.

Arbetspasset tidigare gick bra. Men jag kom hem och blev ledsen. Ingen pojkvän... Nu har han åkt på riktigt... Blandade känslor av ångest, ledsamhet och saknad. Dag 1 av 12. Känns så hemskt. Känner doften av hans parfym på hans kudde. Kramar om och gråter. Behöver honom här, men han måste få åka iväg och uppleva sina drömmar. Det är för en bra sak och det vet jag. Så egentligen är jag bara självisk nu.

Ännu en jobbhelg och på samma sätt värker magen och jag sitter på toa. Idag stänger jag inte men istället så åker pojkvännen bort i två veckor, och jag tror att kombinationen av båda gör såhär mot mig nu. Känns jobbigt...

Ännu en dag och jag känner i hela kroppen hur nervös jag är över min pojkväns resa om två dagar. Det är nog det som triggat igång min svacka jag har nu. Men det kommer att hända och jag måste acceptera det helt enkelt.

Just nu är jag i någon period då jag får ångest varje kväll. Märkte det på jobbet i tisdags. Fortsatte igår och samma ikväll trots att jag slutade tidigt. Det är ett starkt illamående som smyger sig på och kan hålla i sig i timmar. Fruktansvärt irriterande och blir lika rädd för att jag ska kräkas varje gång. Trots att jag varje gång inte har gjort det. Och snart åker min pojkvän iväg i två veckor. Den enda personen som kan lugna ned min ångest. Är det det detta handlar om kanske? Har mitt psyke redan börjat oroa sig? Vad ska jag ta mig till..? :(

Jag har världens ångest just nu. Började må illa på jobbet runt 19.30 och klockan är snart 22.00. Ångesten har alltså hållit sig från och till i ca 2.5 timma, ibland riktigt påtagligt, ibland har jag glömt bort det. Var på väg in i badrummet för att få lugna ner mig men det är upptaget, vilket ökar ångesten. Ingen toalett tillgänglig. Så jag satte mig i sängen och försöker möta min rädsla som metoderna man använder i mindfullness säger. Men jag kan inte fokusera. Jag vill bara in i badrummet och försöka gå på toaletten. Just idag har inte mindfullness fungerar för mig. Försöker i alla fall att fokusera på min andning. Andas med magen och lugna andetag. Denna kväll var inte rolig. :(

Jag hade sminkat mig och velade i frågan att gå ut eller inte. På tv var nyheterna på och de pratade om Isis och terrordådet i Paris. Plötsligt började jag må otroligt illa. Jag bytte kanal. Det var helt okej i några minuter, och sen slog det till ordentligt och jag gick in i badrummet för att tvätta av sminket och lugna ner mig lite. Försökte att göra mindfullness-övningar samtidigt. Eller jag försökte få grepp om det i alla fall. Vad jag har förstått så handlar det om att acceptera att tankar och känslor kommer och går. Att man inte ska ignorera, utan möta. "Hur känner jag nu? Vad händer runt om mig?" Och så hitta sin andning samtidigt. Och jag försöker att göra det. Nästan locka känslan och ångesten närmre för att visa att jag inte är rädd, utan tänker lyssna på vad den har att säga, och sen gå vidare. Hur svårt låter inte det? Det är i alla fall svårt för mig.

Idag har jag varit duktig. Började dagen med att lämna bilen på verkstad. Vilket innebär kommunal åkning för mig. Gick på ett mindfullness-möte då jag tänkte börja utöva just mindfullness. Hem igen, lunch, och kommunalt till jobbet. Efter jobbet var det dags för personal-middag i stan. Jag åkte inte bara till stan, jag åt också på en främmande restaurang. Inte en, utan tre rätter. Och tonfisk! Som jag mår så illa av! 

Oj, vilket klockrent inlägg! Allt om emetofobi, som jag har. Jag log när jag läste delen om att emetofobiker ofta säger "peppar peppar" när de pratar om när de senast kräktes för att man inbillar sig att man kräks om man inte säger så. Jag gjorde samma sak precis innan när jag och min kollega pratade om fobier.

Är på jobbet och fick plötsligt väldigt ont i magen. Sitter på toa nu. Detta är fortfarande lika jobbigt trots att det har hänt förr. Att få ont i magen och behöva gå på toa när man inte är hemma.

Är så himla ledsen och nere idag. Vet inte om det är något hormonellt som gör att jag reagerar såhär. Känner mig lite hängig också. Men min pojkvän ska åka på en intensivkurs om två veckor. Och han är borta i två veckor. Jag har gråtit över detta från och till hela dagen, för att jag inte vet hur jag ska klara av det. Tänker mycket på t ex jobbet i butiken som varit ren ångest varje gång. Både på väg dit och vid stängning. Och varje gång har han skickat ett sms i timman ungefär med peppande ord. Det har fått mig att kämpa på. Och varje gång jag kommit hem och haft sådan stor ångest och bara gråtit, så har han funnits där med en stor, öppen famn. Och nu tas det ifrån mig i två hela veckor. Vem ska hålla om mig när jag mår illa och när jag får panikångest? Vem ska hålla om mig varje natt? Jag kommer att sakna ihjäl mig. Mår så dåligt i skrivandets stund. Jag gråter och nästan hyperventilerar från och till. Mår illa och har en sjuk ångest. Jag kommer ju inte att klara detta. Vill inte att han ska åka samtidigt som att jah vill att han ska få gå denna kurs och få körkortet. Men känslan är hemsk. Min trygghet försvinner... Den enda som jag kan visa hela mitt sanna jag med alla mina brister försvinner. Det känns så hemskt. Jag kommer att må så dåligt och ha så mycket ångest. Jag vill inte detta.

Då var det måndag igen, och jag överlevde även denna stängning på helgjobbet. I lördags vad det så otroligt hektiskt att jag inte visste hur jag skulle klarar det ensam. Men det gjorde jag! Stängningen gick okej. Ingen panik i alla fall. Gårdagens stängning gick också bra. Och igår hade jag mindre kunder, vilket var tråkigare, men samtidigt skönare. Allt har sina för- och nackdelar. Jag har däremot fortfarande lite ångest över att två män kom in och betedde sig underligt. Jag var tvungen att ringa vakten, som på sitt håll fick ringa polisen. Polisen kom aldrig, och männen försvann efter ett tag.

Jag ska jobba i guldbutiken denna helg. Ni som läste för två veckor sedan, fick läsa om att min mage vägrade och jag blev lös och fick ont. Så fort jobbhelgen var över försvann det. Nu är det samma igen! Ska jobba om en timma, och sitter på toa och är lös. Vad fan? Det gick ju så bra sista dagen utan stress förra gången. Varför är jag så nervös över detta?! Hopplöst! Jag vet ju att jag kan! Helt otroligt hur kroppen fungerar...

Jag är så dålig! Gjorde en vlogg jag lovade att lägga ut för över en vecka sedan. Jag har jobbat jättemycket. Vilket är annorlunda för mig. Men jag har jobbat nästan varje dag och har jag inte varit på mitt vanliga jobb, så har jag jobbat med mitt andra. FÖRLÅT!

I denna blogg åker jag tåg i rusningstrafik och får en skönhetsbehandling, och avslutar med att prata lite. Titta gärna!

Ikväll jobbar jag till 23.30. 10timmars-pass. Lite nervös!

Kram!

Ligger i sängen. Har ett jobb snart och måste iväg. Men magen hugger och har gått på toa och varit lite dålig. Det kan vara nåt men med största sannolikhet är det ångest. Min pojkvän sa nyss; "Låt inte ångesten vinna över dig. Du är starkare." Och jag vill verkligen se det så. Men just nu hugger det bara i magen. Vill komma iväg nu...